Familjen Gunnarsson

Vad ska man säga?

kanske att… detta är det bästa vi gjort! Ni vet hur det är. De gråa dagarna, de jobbiga kulturkrockarna, svetten som sköljer över kroppen, glöms bort och kvar finns nästan bara det bästa förutom saknaden av alla människor och relationer vi lämnat efter oss.

Sigrid som kom av sig från sin äggfilm (kinderägg som öppnas på youtube, småbarnsföräldrar ni vet vad jag menar) såg när hon lekte med Carolina, såg sitt hus, sin gata, sitt tidigare liv och försvann bort, blev tyst men ville inte prata om sin saknad, anar ett missionärsbarnsdrag.

Jag saknar Jipijapa framför allt. Vi har sagt att vi ska rota oss i Sverige men detta lilla avsnitt utmanar oss å det grövsta… Vänner och bekanta tala vett med oss om vi börjar tala osammanhängande om andra breddgrader.

Några kommentarer kring avsnittet:

Vi är nöjda med avsnittet, anledningen till att vi valde att göra detta var för att formatet för programmet är snällt i sin bästa mening. Vi vet att vi inte kommer bli uthängda. Trotts detta ingår SVT i en generell mediastrategi som går ut på att skapa intressant och rolig underhållning för hela familjen. Detta medför vissa små vinklingar. t.ex.:

• Avsnittet om sex och rökning i min barndom var en rolig grej men kändes lite överdriven. Tror att de flesta 13-åringar går igenom något liknande, men det blev lite to much med min tomt stirrande barndomsblick, hyttande tonårsfinger och den deppiga bakgrundsmusiken. Hoppas att det finns en tanke med detta som går åt en ”helhetlig” riktning.
• Nadias och Emmas samtal får oss att gråta, vi saknar dem så mycket.
• Församlingen i Jipijapa är större och mer livfull än den skrämda skara ni såg utanför kyrkobyggnaden. När vi sa att de skulle filma blev det ingen rusch precis.
• Men i stort är vi glada över att SVT och produktionsbolaget Art89 förevigar och förstärker vårt minne av en tid som var den bästa och den värsta vi upplevt.

Jesus bevara och beskydda vår vänner i Jipijapa.

/Samuel