Pod & radio

Denna veckan har vi hörts extra mycket i etern. I onsdags fick vi vara med i Sveriges Radio P4 Göteborg och prata om vår medverkan i Familjer på äventyr och livet i Ecuador. Sen släpptes equmeniapodden igår där jag är med och temat är så klart: MISSION 🙂 Unni och Elin som driver podden är grymma!

Men annars händer inte så mycket. Samuel har semester/föräldraledigt och vi försöker hitta på grejer i regnet. Igår gick Samuel på bio med Sigrid och Silas medan jag gick på stan  med Beda. Efter nån timma ringde han och bad mig hämta Silas som gick bananas i biosalongen. Han är klart inte mogen för biobesök ännu!

/E

Annonser

Torpkonferens med blandade känslor

OBS ett väldigt långt inlägg, men allt måste skrivas ner, för jag vill dela det med er!

Inatt kom vi hem från Torp. Vi var inbjudna för att hålla i ett seminarium om våra erfarenheter från Ecuador. Vi åkte dit i torsdags för att få några goa dagar, fick låna grannarnas husvagn och allt såg i teorin väldigt bra ut! Men för min egen del så hängde medverkan på seminariet över mig som ett ok. Barnen hade det jättebra och vi också, men hela tiden malde en oro i mig. Vet inte varför just denna medverkan blev så olustig, men det började redan när vi tackat ja till det i våras. Det var stort på något sätt.
Av erfarenhet brukar just orostyngda grejer vara de som i slutändan är de som gjort avstamp i något, det kändes som det kunde vara så denna gång också, men jag fick inte frid. Jag ville ställa in flera gånger, försökte hitta på ursäkter att inte behöva åka alls…

Men på midsommaraftons kväll kände jag att jag ville gå på kvällsmötet för att få lite fokus. Tog med mig Sigrid, men hon ville hellre gå till kiosken och springa runt, så jag blev stressad att jag inte skulle få höra något. Men till sist hittade jag en storbildsskärm där jag kunde följa predikan och hon kunde leka utanför. Jag kände riktigt hur jag drogs till budskapet och hur jag strävsamt sa till Gud: – hjälp mig. Sen var det som en tung men trygg hand lades över hela mig och en röst som upprepade något i stil med: – jag är med dig, oroa dig inte. 

Sen kom ett gammalt tilltal till mig som en pastor i Ecuador sa till mig 2005.
– Många ska följa dig, men det är inte du som styr över det.
detta tilltal har jag burit med mig utan att förstå vad det inneburit och tänkt att det kan inte stämma. Men nu ser jag plötsligt klart att vår medverkan i Familjer på äventyr, är det han pratade om och att jag verkligen inte kan styra över det och att det fått ett eget liv. Vår medverkan där har blivit ett instrument för människor att få berätta om sin tro. Det var verkligen inte något vi hade med i beräkningen när vi valde att medverka.

Nästa morgon vaknade jag med ett fokus och en tro på det vi skulle dela skulle bli bra. Men fortfarande med en nervositet i kroppen. 15.45 kom vi in i tältet där vi skulle hålla seminariet och det fylldes med folk. Bära eller brista. Sen drog vi igång och ett lugn la sig över oss båda och det var som att det vi delade och det jag gått och gnolat på i månader bara gled ur mig. Det gick så bra!

Efter kom flera fram om tackade och ville prata. Jag blir lika fascinerad av att vår enkla berättelse får sånt genomslag. Ibland de som kom fram var en kvinna och en man som berättade att de flyttat till Göteborg och var med i Saron. De hade tittat på programmet i våras. En dag stod hon och diskade och fick plötsligt till sig ”Emma ska till Saron”. Hon förstod inte varför hon fick detta till sig. Senare var de på ett församlingsmöte och då informerade de att ”Emma Gunnarsson ska börja som Kommunikatör och samordnare”. Jag rös när hon sa detta, för jag har sen jag fick tjänsten i Saron känt mig väldigt osäker på mig själv i denna nya tjänst. Hennes ord bekräftade att detta är den väg jag ska gå.

Jag kan inte helt förklara i ord vad som hänt dessa få dagar, men jag är övertygad om att Gud ville att vi skulle gå igenom detta för att få ett fokus. Sen var det delar som han ville att jag skulle sammanstrålas med.
Det känns som att jag fått ett fokus igen. Idag har jag varit jättetrött. Tror kombinationen av barn som inte ville sova mitt i natten när vi kom hem, men också att all oro och ångest släppte har gjort mig helt slut. Nu ska vi vila och njuta av varandra, Samuel har semester/föräldraledigt.

/Emma

VIKTIG NOTIS:
Missa inte Sveriges Radio P4 Göteborg, Väst, Skaraborg och Sjuhärad på onsdag 29 juni 10.45 – 11.30 då vi medverkar!!!

Skärmavbild 2016-06-27 kl. 00.00.06.png

Våra flickor på en filt utanför husvagnen på Torp

Ett år senare

Sitter här i soffan och letar flygresor, tanken är att Samuel och jag ska åka till Rom för att fira vår 10 åriga bröllopsdag i september och lämna barnen hemma. Men jag vågar inte klicka på boka ännu. Känns konstigt att inte ha med barnen och jag blir orolig att vi tänkt vara borta för många nätter…

Så har det passerat ett år sen vi kom tillbaka till Sverige. Har hört att det tar ca 2 år att komma hem igen och det verkar stämma. Så mycket som ska falla på plats. Man liksom ska in i det svenska systemet igen och jag har känt mig som en rockie på väldigt många områden, precis som jag kände ofta i Ecuador när jag inte förstod hur saker och ting fungerade i samhället mm. Har ofta gått med en känsla att vi är outsiders i Fiskebäck, tillfälliga på något sätt, med tillfälliga rättigheter. Svårt att förklara.

Tänk vad ett jobb ändå betyder för en människa. Man blir behövd. Minns förra sommaren när vi kommit hem, hur jag låg i sängen och kände mig helt värdelös och bortkommen. Vem skulle vilja anställa mig och vad är jag egentligen bra på? Kändes som alla mina erfarenheter inte var något värd. Trodde jag skulle behöva börja från noll igen, slå mig fram, eller nöja mig med det lilla. Det skulle jag gjort, nöjt mig med det lilla alltså, men så började jag forma en bön till Gud och arbeta fram en önskan om vad jag ville göra exakt. Jag var väldigt specifik när jag sa till honom att ”Jag vill jobba med kommunikation inom kyrka eller kristen organisation”. Så kom ett meddelande från en vän att Saronkyrkan ville ha mitt nummer, det gällde något om ett jobb.

Nu har både Samuel och jag arbeten som vi verkligen vill ha! Utan att själva ha sökt ett enda så har vi skrivit på tillsvidaretjänster båda två. Därför har jag stort hopp att Gud kommer leda oss vidare och förse oss med det rätta för oss. Jag har tom vågat börja forma specifika böner om hur vi vill bo. Även om tilltron till denna önskar brister allt för ofta. Vi vill ha den där platsen på jorden som är vår. Där det inte är tillfälligt, för tillfälligt har vi haft sen vi gifte oss. Jag vill ha ett stort köksbord och ytor där barnen kan leka. Jag vill gärna ha en liten trädgård där vi kan odla och bygga en fin altan. Jag vill ha ett hem som är öppet för människor av alla de slag.

/Emma

Stora familjen

Igår firade vi min mamma Monica, för hon har hunnit bli hela 70 år. Hon var bortrest på sin födelsedag den 9 maj, så vi fick skjuta lite på firandet. Dagen till ära var alla samlade och vi kunde ta ”fina” bilder på oss :). Är så glad att vi har en så fantastisk storfamilj och nästan en lika stor på Samuels sida. Det är en välsignelse!

Kyrkokonferens i Sthlm

I går kväll kom vi tillbaka från Stockholm efter hela långhelgen på Kistamässan och Equmeniakyrkans kyrkokonferens 2016 ”Ikläd er Kristus”. Vi var inbjudna för att delta i  internationella gudstjänsten, där vi välkomnades tillbaka till Sverige… Efter 11 månader i Sverige 🙂

Sen deltog vi i ett seminariet om ”församling på nya sätt” och fick dela några erfarenheter från tiden i Ecuador och vad församling är för oss. Samma dag fick jag äran att vara med och spela in en podd för Equmenia som ska sändas senare i maj eller juni.

Här kan du se seminariet i helhet, vi är i slutet, men se hela för det är väldigt bra 🙂

Det var roligt att vara på plats och träffa människor och vi är överväldiga av alla positiva kommentarer vi fått från många för vår medverkan i Familjer på äventyr. Det betyder mycket att få ert godkännande, eftersom vi faktiskt representerade Equmeniakyrkan i SVT.

Sigrid var på en egen barnkonferens och hon fick pyssla massor och lärde sig att man ska ge pengar till människor som lever i krig!

Vi hann inte se något av centrala Stockholm, men bodde i Sollentuna och vandrade runt i Kista. Sa flera gånger till Samuel när vi gick där, att jag verkligen gillar att finnas här i ”multi-kulti”, jag blir glad av att mångfald! Igår gick vi på gudstjänst  i Husby och i Husbykyrkan där Samuel växte upp när hans pappa var pastor där och kyrkan var fylld av människor från olika länder. Men också Samuels vänner från tiden han bodde där. Väldigt roligt att vara tillbaka och hälsa på.

Nu är värmen äntligen här! Och vi svettas igen. /Emma

 

Hem

I går skickade våra vänner en liten inspelad hälsning från Sigrids kompis Carolina till henne. Sigrid tyckte det var jobbigt att se sin vän och sen sa hon att hon ville åka HEM…
Jag blev förvånad att hon kände så, hon brukar inte prata om Ecuador så mycket men Ecuador och Jipijapa är fortfarande hemma för henne efter nästan ett år i Sverige.
För några dagar sedan vaknade hon och berättade att hon drömt att Carolina var här hos oss och att det kändes som på riktigt.
När jordbävningen hände berättade vi för henne att marken skakat och hus rasat i Ecuador. Vi berättade för att hon hörde oss prata om det. Då var hennes första fråga om vårt hus rasat och om Carolina är död. Hon har så mycket med döden att göra nu. Men inte på ett oroligt sätt, utan mer konstaterande, att människor dör.
I går kväll nattade Samuel henne, då ville hon inte be aftonbönen,-för Jesus finns inte. varför frågade Samuel. Hon svarade något i stil med -För han var inte där när människorna dog i Ecuador. Sen hade de ett djupt teologiskt samtal. Det känns otroligt viktigt att möta hennes tvivel och tankar kring tro. Låta henne fundera och säga hur hon tror.
/Emma
13106512_10156829167820481_176096781_o

Andrea och Carolina när de hälsa på henne i går.

Med Jesus i båten

För en timma sen cyklade Samuel iväg till sitt nya jobb på Reningsborg. Skönt att träffas innan han åker till jobbet för innan började han redan 6.45! Snart ska jag iväg till förskolan med Sigrid och Silas, sen får vi se vad dagen har i plan för mig och Beda.

Vi har haft en skön helg, i lördags var vi på frukostseminarie med Alf B Svensson ”Våga vara förälder”, väldigt bra och roligt! Sen på eftermiddagen åkte jag och barnen och kompisen Stina ut med mormor och morfar och letade ägg på Stora Lyngskär. Vi hittade ett bo med två ägg! Underbart att komma ut på sjön och för Beda var det första båtturen utanför magen 🙂

Samuel predikade i Fiskebäckskyrkan i går kväll om att våga ta steg i tron. Första gången han gjort det i den kyrkan.

Jag har glömt att berätta nyheten att jag fått ett jobb. Och med det menar jag verkligen fått. I oktober börjar jag som kommunikatör och samordnare i Saronkyrkan i Göteborg. Jag har inte börjat kolla efter jobb ännu för det kändes för tidigt med Beda, men så kontaktade de mig efter tips från några vänner och ”plötsligt” skriver jag på ett anställningsavtal.
Det känns verkligen som Gud har varit med i dessa stegen. All oro inför framtiden och jobb har löst sig och jag känner stor tacksamhet till honom. Trots vår svaga tro, så har han hört våra böner!

Fortsätt be för Ecuador! När nyheterna slutar rapportera är det största arbetet fortfarande kvar i landet.

/Emma

 

Hjälp Ecuador

Skärmavbild 2016-04-19 kl. 10.28.02Vill du hjälpa de jordbävningsdrabbade i Ecuador så kan du göra det via Equmeniakyrkan, som skickar pengarna direkt till Iglesia del Pacto del Ecuador.

Swisha till 9003286 och märk gåvan med Ecuador.

Eller sätt in på bankgiro: 900-3286 och skriv Ecuador i meddelandet.

Vår förra chef Ulrika Morazan är på plats och våra vänner missionärerna Andrea och Petter Hermansson och Gunilla Eliasson arbetar aktivt för att hjälpa människorna i nöd. Petter har precis nått ner till Montecristi och i Quito och andra städer samlar man in förnödenheter som skall ner till kusten.

Läs på Equmeniakyrkans hemsida om arbetet.

Hermanssons hemsida uppdaterar de ofta om situationen i Manabi.

Vår vän Monica från Jipijapa har tagit sig till Pedernales för att hjälpa till och berättar om en hemsk förödelse på Facebook. Döda kroppar i lokaler, människor som fortfarande ropar inne från raserade hus och hotell, människor börjar överge staden och stanken blir värre och värre.

Det vi kan göra är att be och hålla kontakt. Be med oss!

/Samuel & Emma

Se denna film från Pedernales: 

https://www.facebook.com/C%C3%81MARA-EN-ACCI%C3%93N-293661647581/

 

Jordbävning i Ecuador 

 

Hemska bilder från förödelsen

 Alla har säkert hört på nyheterna vad som hänt i vårt älskade Ecuador. I går kväll Ecuadoriansk tid skakades landet av den största jordbävningen på årtionden. 7,8 på Richterskalan. I morse när vi vaknade vid 7 nåddes vi av nyheten och skrev direkt till vännerna i Jipijapa. Snabbt fick vi svar att alla mådde bra och att Jipijapa klarat sig bra, men att grannstäderna haft mindre tur. 

Epicentrum ligger nära staden Pedernales och där har Pactokyrkan har en församling dom vi besökt flera gånger. Förödelsen där är stor! Våra vänner Petter och Andrea Hermansson befinner sig i djungelområdet och kan inte ta sig tillbaka till kusten. Men befinner sig i säkerhet! Läs deras blogg på familjenhermansson.wordpress.com.

Vi försöker få kontakt med vännerna i Montañita också. Vi ryser när vi tänker på alla dåliga byggnader på kusten i Ecuador, fick nyligen en rapport att 70 % av byggnaderna i Pedernales är raserade. 

Be för Ecuador och de drabbade! 

Husdrömmar

Hej hopp. En liten stund själv utan barn som pockar på min uppmärksamhet. Hemma i solen idag, för feber vandrar runt i vår familj. Just nu är det Sigrid som har det, men det märks inte speciellt mycket på henne och hon är fast besluten att hon faktiskt kan gå på pyjamaspartyt hon är bjuden på ikväll… Kan bli en fajt senare om detta.
Solen skiner ute och helst hade jag varit ute med barnen… Kanske kan ta mig ut på balkongen sen och putsa lite fönster 🙂

Annars så var vi på en visning på ett hus i måndags, det var inte vi som bokat visningen men hängde på Pether. Som ni kanske förstår så längtar vi efter något större och eget. Det funkar okej här och vi kan inte bo på en bättre plats för barnens skull, men nu när Beda börjar röra på sig snart så känns det för litet. Många tycker vi ska köpa det ena efter det andra huset och självklart hade vi gjort det om vi kunnat, men när man bott utomlands några år så är man inte så het på lånemarknaden + att priserna på radhus och hus i Göteborg är väldigt höga 😦 Men nu har Samuel i alla fall fast jobb, så ska även jag få till denna lilla detalj, sen så kan vi gå till farbror Bank och fråga snällt.

Så om någon känner i sitt hjärta att man skulle vilja sälja sitt hus till en fin familj som oss, till ett pris som inte är skyhögt, så är någon mer än välkommen att höra av sig till oss 🙂