Saknar landet. På riktigt. Har inte haft förmågan att känna så sen vi kom hem. Visst har jag vetat att jag saknar Ecuador, men känslan, den där som gräver i ens inre har inte funnits där. Förrän nu. Nu kan jag drömma om att få gå på de smutsiga gatorna i Jipijapa. Köpa fisk på marknaden, prata med hon som alltid sålde grönsaker till mig. Åka på de slingriga vägarna till Cayo för ledig dag på stranden, eller ännu bättre köra vidare till Montañita och försvinna bort några dagar. Dagdrömmer till och med om Quito, att gå från svenskhuset till bageriet och köpa frukostbröd och en dunk vatten.
Nu känns livet där som en avlägsen dröm, något jag lagt i en papperslåda och stoppat undan i en vrå. Nu är jag här i verkligheten och allt jag kämpade med att förstå där borta är så enkelt här. Dagens rymt, det kulturella undertexterna, vilket av alla bröd i brödhyllan som är godast. Allt här funkar och allt kan jag. Men jag saknar att inte förstå, jag saknar att upptäcka nya saker. Att sticka ut var jag än går fram. Jag kände mig så modig då. Nu är jag mest bara grå. Men det är också skönt. Att vi fått varva ner, hitta strukturer och få andas igen.
Två världar som jag älskar båda två.
Börjat prata med Silas om hans hemland. Han fattar ingenting. Övar på ECUADOR. Som att han ska hålla kvar vid något av det i sin identitet.
Sigrid som förstår engelska bättre än spanska, hon som förra året pratade som en costeña. Och så lilla Beda som inte har en susning om vilket äventyr resten av familjen varit ute på innan hennes tid.
Människorna som stod mig så nära. Åh vad jag saknar er. Era hjärtan. Att ni lätt mig komma så nära.
Nej nu får jag sova. Får fortsätta drömma! /Emma