Kategoriarkiv: Vardag

Te extraño

Saknar landet. På riktigt. Har inte haft förmågan att känna så sen vi kom hem. Visst har jag vetat att jag saknar Ecuador, men känslan, den där som gräver i ens inre har inte funnits där. Förrän nu. Nu kan jag drömma om att få gå på de smutsiga gatorna i Jipijapa. Köpa fisk på marknaden, prata med hon som alltid sålde grönsaker till mig. Åka på de slingriga vägarna till Cayo för ledig dag på stranden, eller ännu bättre köra vidare till Montañita och försvinna bort några dagar. Dagdrömmer till och med om Quito, att gå från svenskhuset till bageriet och köpa frukostbröd och en dunk vatten.
Nu känns livet där som en avlägsen dröm, något jag lagt i en papperslåda och stoppat undan i en vrå. Nu är jag här i verkligheten och allt jag kämpade med att förstå där borta är så enkelt här. Dagens rymt, det kulturella undertexterna, vilket av alla bröd i brödhyllan som är godast. Allt här funkar och allt kan jag. Men jag saknar att inte förstå, jag saknar att upptäcka nya saker. Att sticka ut var jag än går fram. Jag kände mig så modig då. Nu är jag mest bara grå. Men det är också skönt. Att vi fått varva ner, hitta strukturer och få andas igen.
Två världar som jag älskar båda två.
Börjat prata med Silas om hans hemland. Han fattar ingenting. Övar på ECUADOR. Som att han ska hålla kvar vid något av det i sin identitet.
Sigrid som förstår engelska bättre än spanska, hon som förra året pratade som en costeña. Och så lilla Beda som inte har en susning om vilket äventyr resten av familjen varit ute på innan hennes tid.

Människorna som stod mig så nära. Åh vad jag saknar er. Era hjärtan. Att ni lätt mig komma så nära.

Nej nu får jag sova. Får fortsätta drömma! /Emma

Annonser

Ett år senare

Sitter här i soffan och letar flygresor, tanken är att Samuel och jag ska åka till Rom för att fira vår 10 åriga bröllopsdag i september och lämna barnen hemma. Men jag vågar inte klicka på boka ännu. Känns konstigt att inte ha med barnen och jag blir orolig att vi tänkt vara borta för många nätter…

Så har det passerat ett år sen vi kom tillbaka till Sverige. Har hört att det tar ca 2 år att komma hem igen och det verkar stämma. Så mycket som ska falla på plats. Man liksom ska in i det svenska systemet igen och jag har känt mig som en rockie på väldigt många områden, precis som jag kände ofta i Ecuador när jag inte förstod hur saker och ting fungerade i samhället mm. Har ofta gått med en känsla att vi är outsiders i Fiskebäck, tillfälliga på något sätt, med tillfälliga rättigheter. Svårt att förklara.

Tänk vad ett jobb ändå betyder för en människa. Man blir behövd. Minns förra sommaren när vi kommit hem, hur jag låg i sängen och kände mig helt värdelös och bortkommen. Vem skulle vilja anställa mig och vad är jag egentligen bra på? Kändes som alla mina erfarenheter inte var något värd. Trodde jag skulle behöva börja från noll igen, slå mig fram, eller nöja mig med det lilla. Det skulle jag gjort, nöjt mig med det lilla alltså, men så började jag forma en bön till Gud och arbeta fram en önskan om vad jag ville göra exakt. Jag var väldigt specifik när jag sa till honom att ”Jag vill jobba med kommunikation inom kyrka eller kristen organisation”. Så kom ett meddelande från en vän att Saronkyrkan ville ha mitt nummer, det gällde något om ett jobb.

Nu har både Samuel och jag arbeten som vi verkligen vill ha! Utan att själva ha sökt ett enda så har vi skrivit på tillsvidaretjänster båda två. Därför har jag stort hopp att Gud kommer leda oss vidare och förse oss med det rätta för oss. Jag har tom vågat börja forma specifika böner om hur vi vill bo. Även om tilltron till denna önskar brister allt för ofta. Vi vill ha den där platsen på jorden som är vår. Där det inte är tillfälligt, för tillfälligt har vi haft sen vi gifte oss. Jag vill ha ett stort köksbord och ytor där barnen kan leka. Jag vill gärna ha en liten trädgård där vi kan odla och bygga en fin altan. Jag vill ha ett hem som är öppet för människor av alla de slag.

/Emma

Tortillas de yuca i Sancan

Idag känner jag mig splitrad. Saknar Ecuador. Saknar vårt liv där. Saknar att köpa tortillas de yuca i Sancan. Saknar att åka till Puerto Cayo och äta ceviche på stranden, saknar att åka till kyrkan och träffa kvinnorna eller att dra i väg till Montañita när Jipijapa kändes för trångt. Saknar till och med allt oväsen från vår gata på nätterna.

Sitter här och kommer inte igång med att plocka ordning. Har satt på salsa på Spotify och drömmer mig tillbaka till vårt galna Ecuador. Vårt vackra land.

Kommer alltid vara så här förmodligen, att saknaden kommer då och då. Precis som Sverige saknades i Ecuador. Kanske kommer dessa känslor för att vi börjar rota oss mer och mer här i Sverige nu. Vi väljer vår framtid mer och mer. Men det betyder inte att vi låser oss. Vi vill inte att livet här blir en börda, att överleva lån och jobb. Vi vill att livet i Sverige skall vara en grund till att kunna leva livet som vi vill. Där Ecuador är en del i det. Kanske naivt att tro att det kommer gå, men då får det vara så, hellre naiv och hoppfull än realistisk och bakåtsträvande. (Även om jag är en realist på samma gång)

Har ju glömt att skriva om Samuels nya jobb. Han skall börja som arbetsledare på Reningsborg. Han börjar om ca 1 månad och slutar därmed på bygget, även om han har trivts otroligt bra där. Men han har känt att det är en människofokuserat arbete han vill ha. Så vi är väldigt glada för detta, att det gått så bra för honom med jobb sen vi kom hem.

Ojalá que llueva café en el campo
Que caiga un aguacero de yuca y té
Del cielo una jarina de queso blanco
Y al sur una montaña de berro y miel
Oh, oh, oh-oh-oh, ojalá que llueva café

https://open.spotify.com/track/7z1v8mPWHK8w806oHozzlV

/Emma

Taggad ,

Avsnitt 4 – Montañita

familjer på äventyr Fyra saker vill Samuel påpeka…

  1. Jag kan surfa bättre än så, ha ha 
  2. I avsnittet framstår det som att vi gav dem pengar och sen fick vi en mark för det. Man kan också uppfatta att vår vänskap bygger på skuldkänslor som de känner. Så är det inte.Vi har aldrig bett eller ens i våra tankar önskat att vi skulle få en bit mark av vår vänner från Montañita. Vi gav pengar till operationen under en utsatt period då det var lågsäsong och minimal inkomst för familjen 2005. Sen lärde vi känna dem och kom dem väldigt nära. När vi kom tillbaka 2012 berättar Geovanni att de fått tag på en mark till sina barn en bit bort från deras hem och att han även styckat av en bit till oss för att vi är som en del av familjen. Marken fick Geovanni genom en laglig övertagning av en mark som stora delar av de lokala byborna fick från en icke existerande bank som gått i konkurs). Vi vet att alla kanske inte reagerat på inslaget men vi vill förtydliga detta. Vi tycker att det i en ömsesidig relation är viktigt att man både kan ge och ta emot för annars är det lätt att man hamnar i över- och underläge, en mottagare och en givare. Relationen mellan familjerna har varit lång men bör halveras tidsmässigt. Geovanni snurrade ihop åren lite, vi lärde inte känna dom för 21-22 år sen utan träffade dem första gången 2005, en väldigt lång tid men bör halveras. Att man väljer att klippa på detta viset väcker vissa funderingar, men man vinner inget på att va cynisk… vi är dom vi är, älskar Jipijapa, Montañita våra ecuadorianska vänner och Geovanni och Teresa och tror och hoppas att vi snart får träffas igen.  
      
  3. Vad gäller min barndomsskildring och beskrivning av Sigrids och min reaktion på avsked och uppbrott så kan jag bara bekräfta den känslan och de ord som beskrivs i avsnittet. Men känner att en viktig dimension saknas så här långt. Väntar fortfarande på en ”helhetlig” beskrivning av den, eftersom rotlösheten och avskeden bara är den ena sidan av ett och samma mynt. Programmet Familjer på äventyr visar så bra i sin helhet att gränsöverskridande också leder till ett otroligt rikt liv på relationer och erfarenhet som berikar, formar och skapar ett äventyr som i mitt fall format mig till gränsöverskridande kärlek… Jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon.

Det som visas i rutan är bara en bråkdel av allt som spelades in under de veckor filmteamet var hos oss och mycket man sa har klippts ner och ihop till korta tankar om stora ämnen. Därför kan man bli frustrerad ibland när ens resonemang inte kommer med i sin helhet, utan blir hängande i luften… Återstår att se hur de knyter ihop detta 🙂

/Samuel

DSC_7042samuelsurf

Inspelning pågår

Taggad , , , ,

Vad är ett äventyr?

  I morgon sänds avsnitt 3 av Familjer på äventyr och denna gång är vi lika ovetande som ni. Vi fick förhands-se de två första avsnitten men nu vet vi inte mycket av vad som komma skall. Vi minns ganska bra vad vi spelade in, men mycket är i en liten difus dimma. 

Man kan ju inte låta bli att söka på nätet vad som sägs om programmen, vilket man gör på egen risk. Alla kan inte tycka om allt som sänds på tv. Men någon skrev en grej som jag gått och funderat på lite. Personen skrev något i stil med; hur roligt är det att följa någon som längtar hem till Sverige och som avslutar. 

Det kan jag hålla med om. Nu var det så att det inte var vi som bad att få vara med i programmet, vi blev kontaktade av produktionsbolaget och de i sin tur såg oss som tillräckligt intressanta att spela in 8 program om. Men tanken på att det är ett avslut som man får följa är faktiskt en del i alla äventyr. Vi har varit med om tre fantastiska år, men allt måste ha ett slut med en fortsättning. Äventyret är ju inte själva resan. Äventyret är ju livet och alla dessa människor och upplevelser vi får vara med om. Äventyret är att gå utanför sin egen bekvämlighet och uppleva något nytt! 

Men fortsätt skriv om oss kära ni, det är roligt att följa era åsikter. Mest får vi faktiskt väldigt fina ord från kända och okända människor och vi tycker det är en ära att få dela med oss av vår tid i Ecuador. 

/Emma 

Taggad ,

Senaste instagrammet

Glöm inte att följa mig på instagram.com/emmalitanSkärmavbild 2016-01-08 kl. 19.50.31.png

Familjer på äventyr

Skärmavbild 2015-12-10 kl. 10.51.00

Äntligen får vi skriva om detta!

Under våra sista veckor i Ecuador hade vi ett filmteam som följde oss i vårt avslut i Jipijapa. Resultatet av detta kommer ni kunna se på SVT i vår. Familjer på äventyr börjar på SVT1 den 12 januari kl 20.00.

Detta är väldigt spännande för oss och vi ser med glädje och bävan fram emot att dela vårt liv i Ecuador mer hela svenska folket. Må det bära eller brista 🙂

/Emma & Samuel

(Klicka på bilden för att se trailern)

Julefrid

Vi njuter av december. Vi gillar detta mörker som täcker Sverige dessa tider. Vi myser med julstjärnor i fönstren och hyacinter i varje kruka. Vi njuter av adventsljusen som får tändas söndag efter söndag.

Men så ser jag mina fina vänner och familj som jobbar. Stressen över jul, stressen att hinna. Jag lider med er, för jag vet att ni vill njuta också, men måste jobba för att få ihop det. Det blir liksom så motsägelsefullt på något sätt. Vi jobbar för att leva gott, men mår kass för vi jobbar så mycket och inte hinner njuta av livet och familjen.

Nästa år är jag säkert i samma sits, vem vet. Men detta året tar vi vara på julefriden.

/Emma

Kära världsmedborgare

hola_mundo_silas

Ska försöka sätta ord på något som grott i mig länge!

Jag skäms över svenskar som tänder eld på tilltänkta flyktingboenden och jag skäms över er som reser till Greklands öar med flygblad i er hand som säger att de inte är välkomna till Sverige och ger det till människor som precis korsat ett hav, där tusentals tidigare dött för att nå fram. Och att ni gör det i mitt namn. Kan man stämma er för förtal?

Jag har lust att skrika ”ärthjärnor” ut i tomma intet. Vilka tror ni att ni är? Mer värda än andra? Har ni mer rätt till Världen mer än någon annan? För det är just det att vi bor på jorden. Vi kanske har nationaliteten: svensk, men kom inte och tro för en sekund att den är mer värd än någon annans!

Det kan komma en dag då vi faktiskt måste fly från vårt Sverige. Ja det låter långsökt, men som världen ser ut idag finns det inga garantier. Miljö, politik ja vad som helst kan vända fort och det vi trott var säkert och tryggt vänder oss ryggen. Vart flyr du då? Om vi stänger gränserna för de som behöver vår hjälp idag, varför skulle de öppna sina för oss när den dagen kommer?

Hälften av min familj har dubbel nationalitet, Samuel, Sigrid och Silas är ecuadorianer och det är jag glad för. Det känns som en trygghet den dagen vi kanske måste lämna allt här i Sverige. Då kan vi sätta oss på ett plan till vårt andra hemland. Vart kan du då fly?

Nu kanske du tänker att oj vad Emma är drastisk i sina tankar denna morgon, och så är det också. Jag vaknade för en stund sen med nyheten på min mobil att ännu ett tilltänkt flyktingboende bränts ner och blev heligt arg.

Vi är världsmedborgare, fatta det någon gång. Vi har en jord. Allt hänger samma. Bröder och systrar.

Vi kan inte stänga av det jobbiga och fortsätta som det regnar när vissa delar av världen står i brand och nu även Sverige. Ja det är en jobbig och pressad situation Sverige är i med flyktingströmmar större än vi kan hantera just nu. Men jag tror allt går, om vi vill. Om vi slutar vilja, det är då det blir problem.

Det finns så otroligt mycket att säga om detta men jag väljer att sätta punkt här. Du får gärna höra av dig till mig om du vill prata om ämnet.

Hoppas ni får en fin dag vänner! /Emma

Sova ut

Tänk att vi, alltså Beda och jag fått sova till 8.30 idag. Detta är tack vare att storasyskonen åkte till mormor och morfar igår och sovit över natten där. Den som nästan aldrig får sova ut är vår fina pappa Samuel som börjar 6.45 varje morgon i Älvängen… och helgerna ger honom ingen sovmorgon med en Silas som sätter igång tidigt :).
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder att ha avlastning, det är en av de stora skillnaderna från hur vi hade det i Ecuador. Där hade vi nästan ingen avlastning, förutom vår älskade Lucrecia som var vår hemhjälp, vilket var guld värt. Så jag vill här och nu säga TACK till våra föräldrar och barnens mor- och farföräldrar. Avlastning är inte bara för oss föräldrar utan även för de små. De älskar att åka till er och slippa trötta och tråkiga föräldrar en stund.

DSC_7121dopDSC01068 DSC01053

För några dagar sen fick vi äntligen prata med Carolina i Ecuador. Sigrid hade väntat länge och frågat mycket om när vi skulle prata med henne. Samtalet gick lite knagligt. Men de var väldigt glada att se varandra igen!

DSC01059

Vi har varit i Sverige i 5 månader och tyvärr har hon tappat spanskan redan. Hon förstod vad de sa men vågade inte svara, eller visste inte hur man sa saker. Det finns ett klipp på Facebook där vi ska åka till Sverige 2014 och vår vän Wacho filmar resan till flygplatsen. Där hör ni hur bra hon pratade!

Nu ska jag sy gardiner och kuddar. Ha en fin fredag!

/Emma