Kategoriarkiv: Sverige

Te extraño

Saknar landet. På riktigt. Har inte haft förmågan att känna så sen vi kom hem. Visst har jag vetat att jag saknar Ecuador, men känslan, den där som gräver i ens inre har inte funnits där. Förrän nu. Nu kan jag drömma om att få gå på de smutsiga gatorna i Jipijapa. Köpa fisk på marknaden, prata med hon som alltid sålde grönsaker till mig. Åka på de slingriga vägarna till Cayo för ledig dag på stranden, eller ännu bättre köra vidare till Montañita och försvinna bort några dagar. Dagdrömmer till och med om Quito, att gå från svenskhuset till bageriet och köpa frukostbröd och en dunk vatten.
Nu känns livet där som en avlägsen dröm, något jag lagt i en papperslåda och stoppat undan i en vrå. Nu är jag här i verkligheten och allt jag kämpade med att förstå där borta är så enkelt här. Dagens rymt, det kulturella undertexterna, vilket av alla bröd i brödhyllan som är godast. Allt här funkar och allt kan jag. Men jag saknar att inte förstå, jag saknar att upptäcka nya saker. Att sticka ut var jag än går fram. Jag kände mig så modig då. Nu är jag mest bara grå. Men det är också skönt. Att vi fått varva ner, hitta strukturer och få andas igen.
Två världar som jag älskar båda två.
Börjat prata med Silas om hans hemland. Han fattar ingenting. Övar på ECUADOR. Som att han ska hålla kvar vid något av det i sin identitet.
Sigrid som förstår engelska bättre än spanska, hon som förra året pratade som en costeña. Och så lilla Beda som inte har en susning om vilket äventyr resten av familjen varit ute på innan hennes tid.

Människorna som stod mig så nära. Åh vad jag saknar er. Era hjärtan. Att ni lätt mig komma så nära.

Nej nu får jag sova. Får fortsätta drömma! /Emma

Annonser

Ett år senare

Sitter här i soffan och letar flygresor, tanken är att Samuel och jag ska åka till Rom för att fira vår 10 åriga bröllopsdag i september och lämna barnen hemma. Men jag vågar inte klicka på boka ännu. Känns konstigt att inte ha med barnen och jag blir orolig att vi tänkt vara borta för många nätter…

Så har det passerat ett år sen vi kom tillbaka till Sverige. Har hört att det tar ca 2 år att komma hem igen och det verkar stämma. Så mycket som ska falla på plats. Man liksom ska in i det svenska systemet igen och jag har känt mig som en rockie på väldigt många områden, precis som jag kände ofta i Ecuador när jag inte förstod hur saker och ting fungerade i samhället mm. Har ofta gått med en känsla att vi är outsiders i Fiskebäck, tillfälliga på något sätt, med tillfälliga rättigheter. Svårt att förklara.

Tänk vad ett jobb ändå betyder för en människa. Man blir behövd. Minns förra sommaren när vi kommit hem, hur jag låg i sängen och kände mig helt värdelös och bortkommen. Vem skulle vilja anställa mig och vad är jag egentligen bra på? Kändes som alla mina erfarenheter inte var något värd. Trodde jag skulle behöva börja från noll igen, slå mig fram, eller nöja mig med det lilla. Det skulle jag gjort, nöjt mig med det lilla alltså, men så började jag forma en bön till Gud och arbeta fram en önskan om vad jag ville göra exakt. Jag var väldigt specifik när jag sa till honom att ”Jag vill jobba med kommunikation inom kyrka eller kristen organisation”. Så kom ett meddelande från en vän att Saronkyrkan ville ha mitt nummer, det gällde något om ett jobb.

Nu har både Samuel och jag arbeten som vi verkligen vill ha! Utan att själva ha sökt ett enda så har vi skrivit på tillsvidaretjänster båda två. Därför har jag stort hopp att Gud kommer leda oss vidare och förse oss med det rätta för oss. Jag har tom vågat börja forma specifika böner om hur vi vill bo. Även om tilltron till denna önskar brister allt för ofta. Vi vill ha den där platsen på jorden som är vår. Där det inte är tillfälligt, för tillfälligt har vi haft sen vi gifte oss. Jag vill ha ett stort köksbord och ytor där barnen kan leka. Jag vill gärna ha en liten trädgård där vi kan odla och bygga en fin altan. Jag vill ha ett hem som är öppet för människor av alla de slag.

/Emma

Tortillas de yuca i Sancan

Idag känner jag mig splitrad. Saknar Ecuador. Saknar vårt liv där. Saknar att köpa tortillas de yuca i Sancan. Saknar att åka till Puerto Cayo och äta ceviche på stranden, saknar att åka till kyrkan och träffa kvinnorna eller att dra i väg till Montañita när Jipijapa kändes för trångt. Saknar till och med allt oväsen från vår gata på nätterna.

Sitter här och kommer inte igång med att plocka ordning. Har satt på salsa på Spotify och drömmer mig tillbaka till vårt galna Ecuador. Vårt vackra land.

Kommer alltid vara så här förmodligen, att saknaden kommer då och då. Precis som Sverige saknades i Ecuador. Kanske kommer dessa känslor för att vi börjar rota oss mer och mer här i Sverige nu. Vi väljer vår framtid mer och mer. Men det betyder inte att vi låser oss. Vi vill inte att livet här blir en börda, att överleva lån och jobb. Vi vill att livet i Sverige skall vara en grund till att kunna leva livet som vi vill. Där Ecuador är en del i det. Kanske naivt att tro att det kommer gå, men då får det vara så, hellre naiv och hoppfull än realistisk och bakåtsträvande. (Även om jag är en realist på samma gång)

Har ju glömt att skriva om Samuels nya jobb. Han skall börja som arbetsledare på Reningsborg. Han börjar om ca 1 månad och slutar därmed på bygget, även om han har trivts otroligt bra där. Men han har känt att det är en människofokuserat arbete han vill ha. Så vi är väldigt glada för detta, att det gått så bra för honom med jobb sen vi kom hem.

Ojalá que llueva café en el campo
Que caiga un aguacero de yuca y té
Del cielo una jarina de queso blanco
Y al sur una montaña de berro y miel
Oh, oh, oh-oh-oh, ojalá que llueva café

https://open.spotify.com/track/7z1v8mPWHK8w806oHozzlV

/Emma

Taggad ,

Ett fint avslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då var sista avsnittet av Familjer på äventyr sänt och vi kan pusta ut 🙂 Det blev ju 8 väldigt bra avsnitt ju, eller hur!? Säger det igen, det har varit en ära att få dela detta med er. Galet att vi har varit med och att ett produktionsbolag tyckte vi var så intressanta att de valde ut oss till programmet. Själva tycker vi väl att vi är ganska trista…

Vi hoppas att vi fått inspirera människor på olika plan. Att ett äventyr börjar när man låter en dröm slå rot och när man börjar ta de där första stegen mot sin dröm. Vi valde att vara personliga från första stund, för det är sådana vi är, men också för att man skulle få se det roliga och härliga med att leva utomlands, men också vilka uppoffringar man gör och att det inte alltid är en dans på rosor.

Så vad händer nu? Som det stod i slutet så har vi planer på att starta ett litet familjeföretag och importera kaffe! Tankar som vuxit under hösten och våren. Sen jobbar Samuel vidare och jag är hemma med barnen, men ska väl börja titta efter jobb framöver och läsa upp lite betyg m.m.
Sigrid ska börja förskoleklass i höst och vi hoppas hon hamnar med sina nya vänner. Silas fortsätter på världens bästa förskola  och är en riktig liten tjöta och Beda har lärt sig sitta, de ni!

Vi har inte gått med i någon församling ännu, vill känna oss fram lite innan vi tar ett beslut var vi ska vara med.

Tack för att ni följt oss, tack för alla fina hälsningar från olika håll.

God bless

/Samuel & Emma & the kids

Avsnitt 8 på SVTPlay

 

Taggad , ,

Så landade vi till sist…

I dagens program landare vi äntligen i Sverige. Dagen var faktiskt den 6 juni så mer svenskt kunde det inte bli. Sköna känslor och mycket glädje när vi till sist landade.  Vi var väldigt trötta men tröttheten suddades ut av all kärlek vi möte av familj och vänner. Vi älskar er! Vilket jobb ni la ner på vår hemkomst och att ni ställde upp på denna galenskap att vara med i tv 🙂

Vi återkommer snart med mer tankar…

/Emma

 

 

Taggad

Det bästa vi har gjort!

Vad ska man säga?

kanske att… detta är det bästa vi gjort! Ni vet hur det är. De gråa dagarna, de jobbiga kulturkrockarna, svetten som sköljer över kroppen, glöms bort och kvar finns nästan bara det bästa förutom saknaden av alla människor och relationer vi lämnat efter oss.

Sigrid som kom av sig från sin äggfilm (kinderägg som öppnas på youtube, småbarnsföräldrar ni vet vad jag menar) såg när hon lekte med Carolina, såg sitt hus, sin gata, sitt tidigare liv och försvann bort, blev tyst men ville inte prata om sin saknad, anar ett missionärsbarnsdrag.

Jag saknar Jipijapa framför allt. Vi har sagt att vi ska rota oss i Sverige men detta lilla avsnitt utmanar oss å det grövsta… Vänner och bekanta tala vett med oss om vi börjar tala osammanhängande om andra breddgrader.

Några kommentarer kring avsnittet:

Vi är nöjda med avsnittet, anledningen till att vi valde att göra detta var för att formatet för programmet är snällt i sin bästa mening. Vi vet att vi inte kommer bli uthängda. Trotts detta ingår SVT i en generell mediastrategi som går ut på att skapa intressant och rolig underhållning för hela familjen. Detta medför vissa små vinklingar. t.ex.:

  • Avsnittet om sex och rökning i min barndom var en rolig grej men kändes lite överdriven. Tror att de flesta 13-åringar går igenom något liknande, men det blev lite to much med min tomt stirrande barndomsblick, hyttande tonårsfinger och den deppiga bakgrundsmusiken. Hoppas att det finns en tanke med detta som går åt en ”helhetlig” riktning.
  • Nadias och Emmas samtal får oss att gråta, vi saknar dem så mycket.
  • Församlingen i Jipijapa är större och mer livfull än den skrämda skara ni såg utanför kyrkobyggnaden. När vi sa att de skulle filma blev det ingen rusch precis.
  • Men i stort är vi glada över att SVT och produktionsbolaget Art89 förevigar och förstärker vårt minne av en tid som var den bästa och den värsta vi upplevt.

Jesus bevara och beskydda vår vänner i Jipijapa.

/Samuel

 

Taggad , , ,

God fortsättning

Dagen efter och vi är hemma och slappar, tog oss ut på en liten promenad som började i sol och slutade i storm och regnblandat hagel, uppfriskande helt enkelt.

Vi hade en fin julafton, dock måste vi lära oss det sär med tidsuppfattning och optimismen kring detta 🙂 Men vi kom dit vi skulle till sist ändå. Barnen är supernöjda med sina klappar och det är riktigt skönt att ha en dag ledig och bara leka och spela spel och äta rester. Vi firade först hemma hos farmor och farfar i Backa men lite lunch och sen blev det hela tjocka släkten Lindgrens hemma hos Emmas syster Malin. Och i år sa vi åter igen; nästa år kan vi göra hälften så mycket mat :).

Tänker tillbaka på förra årets jul i Jipijapa. Den var faktiskt fin. Vi gjorde egen julmat och hade köpt med oss en julmust från Sverige som vi öppnade med vördnad. Sen firade vi med församlingen på kvällen. Men annars så saknar vi inte julen i Ecuador, det är den tiden som jag tyckt varit jobbigast under åren där. Det funkar inte riktigt med plastgran och amerikaniserad jul i 35 graders värme…

Familjer på äventyr

Nu går trailern jätteofta på SVT och vi väntar med spänning på premiären. När det spelades in var vi i slutet av vår period och det var så mycket som hände de veckorna, så det är svårt att komma ihåg allt som spelades in. Mest orolig är man ändå för hur man kommer se ut och vad man sa. Ytliga saker helt enkelt 🙂 12 januari 20.00 i SVT1 börjar det hela.

/Emma

Julefrid

Vi njuter av december. Vi gillar detta mörker som täcker Sverige dessa tider. Vi myser med julstjärnor i fönstren och hyacinter i varje kruka. Vi njuter av adventsljusen som får tändas söndag efter söndag.

Men så ser jag mina fina vänner och familj som jobbar. Stressen över jul, stressen att hinna. Jag lider med er, för jag vet att ni vill njuta också, men måste jobba för att få ihop det. Det blir liksom så motsägelsefullt på något sätt. Vi jobbar för att leva gott, men mår kass för vi jobbar så mycket och inte hinner njuta av livet och familjen.

Nästa år är jag säkert i samma sits, vem vet. Men detta året tar vi vara på julefriden.

/Emma

Kära världsmedborgare

hola_mundo_silas

Ska försöka sätta ord på något som grott i mig länge!

Jag skäms över svenskar som tänder eld på tilltänkta flyktingboenden och jag skäms över er som reser till Greklands öar med flygblad i er hand som säger att de inte är välkomna till Sverige och ger det till människor som precis korsat ett hav, där tusentals tidigare dött för att nå fram. Och att ni gör det i mitt namn. Kan man stämma er för förtal?

Jag har lust att skrika ”ärthjärnor” ut i tomma intet. Vilka tror ni att ni är? Mer värda än andra? Har ni mer rätt till Världen mer än någon annan? För det är just det att vi bor på jorden. Vi kanske har nationaliteten: svensk, men kom inte och tro för en sekund att den är mer värd än någon annans!

Det kan komma en dag då vi faktiskt måste fly från vårt Sverige. Ja det låter långsökt, men som världen ser ut idag finns det inga garantier. Miljö, politik ja vad som helst kan vända fort och det vi trott var säkert och tryggt vänder oss ryggen. Vart flyr du då? Om vi stänger gränserna för de som behöver vår hjälp idag, varför skulle de öppna sina för oss när den dagen kommer?

Hälften av min familj har dubbel nationalitet, Samuel, Sigrid och Silas är ecuadorianer och det är jag glad för. Det känns som en trygghet den dagen vi kanske måste lämna allt här i Sverige. Då kan vi sätta oss på ett plan till vårt andra hemland. Vart kan du då fly?

Nu kanske du tänker att oj vad Emma är drastisk i sina tankar denna morgon, och så är det också. Jag vaknade för en stund sen med nyheten på min mobil att ännu ett tilltänkt flyktingboende bränts ner och blev heligt arg.

Vi är världsmedborgare, fatta det någon gång. Vi har en jord. Allt hänger samma. Bröder och systrar.

Vi kan inte stänga av det jobbiga och fortsätta som det regnar när vissa delar av världen står i brand och nu även Sverige. Ja det är en jobbig och pressad situation Sverige är i med flyktingströmmar större än vi kan hantera just nu. Men jag tror allt går, om vi vill. Om vi slutar vilja, det är då det blir problem.

Det finns så otroligt mycket att säga om detta men jag väljer att sätta punkt här. Du får gärna höra av dig till mig om du vill prata om ämnet.

Hoppas ni får en fin dag vänner! /Emma

Sova ut

Tänk att vi, alltså Beda och jag fått sova till 8.30 idag. Detta är tack vare att storasyskonen åkte till mormor och morfar igår och sovit över natten där. Den som nästan aldrig får sova ut är vår fina pappa Samuel som börjar 6.45 varje morgon i Älvängen… och helgerna ger honom ingen sovmorgon med en Silas som sätter igång tidigt :).
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder att ha avlastning, det är en av de stora skillnaderna från hur vi hade det i Ecuador. Där hade vi nästan ingen avlastning, förutom vår älskade Lucrecia som var vår hemhjälp, vilket var guld värt. Så jag vill här och nu säga TACK till våra föräldrar och barnens mor- och farföräldrar. Avlastning är inte bara för oss föräldrar utan även för de små. De älskar att åka till er och slippa trötta och tråkiga föräldrar en stund.

DSC_7121dopDSC01068 DSC01053

För några dagar sen fick vi äntligen prata med Carolina i Ecuador. Sigrid hade väntat länge och frågat mycket om när vi skulle prata med henne. Samtalet gick lite knagligt. Men de var väldigt glada att se varandra igen!

DSC01059

Vi har varit i Sverige i 5 månader och tyvärr har hon tappat spanskan redan. Hon förstod vad de sa men vågade inte svara, eller visste inte hur man sa saker. Det finns ett klipp på Facebook där vi ska åka till Sverige 2014 och vår vän Wacho filmar resan till flygplatsen. Där hör ni hur bra hon pratade!

Nu ska jag sy gardiner och kuddar. Ha en fin fredag!

/Emma