Kategoriarkiv: Silas

Te extraño

Saknar landet. På riktigt. Har inte haft förmågan att känna så sen vi kom hem. Visst har jag vetat att jag saknar Ecuador, men känslan, den där som gräver i ens inre har inte funnits där. Förrän nu. Nu kan jag drömma om att få gå på de smutsiga gatorna i Jipijapa. Köpa fisk på marknaden, prata med hon som alltid sålde grönsaker till mig. Åka på de slingriga vägarna till Cayo för ledig dag på stranden, eller ännu bättre köra vidare till Montañita och försvinna bort några dagar. Dagdrömmer till och med om Quito, att gå från svenskhuset till bageriet och köpa frukostbröd och en dunk vatten.
Nu känns livet där som en avlägsen dröm, något jag lagt i en papperslåda och stoppat undan i en vrå. Nu är jag här i verkligheten och allt jag kämpade med att förstå där borta är så enkelt här. Dagens rymt, det kulturella undertexterna, vilket av alla bröd i brödhyllan som är godast. Allt här funkar och allt kan jag. Men jag saknar att inte förstå, jag saknar att upptäcka nya saker. Att sticka ut var jag än går fram. Jag kände mig så modig då. Nu är jag mest bara grå. Men det är också skönt. Att vi fått varva ner, hitta strukturer och få andas igen.
Två världar som jag älskar båda två.
Börjat prata med Silas om hans hemland. Han fattar ingenting. Övar på ECUADOR. Som att han ska hålla kvar vid något av det i sin identitet.
Sigrid som förstår engelska bättre än spanska, hon som förra året pratade som en costeña. Och så lilla Beda som inte har en susning om vilket äventyr resten av familjen varit ute på innan hennes tid.

Människorna som stod mig så nära. Åh vad jag saknar er. Era hjärtan. Att ni lätt mig komma så nära.

Nej nu får jag sova. Får fortsätta drömma! /Emma

Annonser

Ett fint avslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då var sista avsnittet av Familjer på äventyr sänt och vi kan pusta ut 🙂 Det blev ju 8 väldigt bra avsnitt ju, eller hur!? Säger det igen, det har varit en ära att få dela detta med er. Galet att vi har varit med och att ett produktionsbolag tyckte vi var så intressanta att de valde ut oss till programmet. Själva tycker vi väl att vi är ganska trista…

Vi hoppas att vi fått inspirera människor på olika plan. Att ett äventyr börjar när man låter en dröm slå rot och när man börjar ta de där första stegen mot sin dröm. Vi valde att vara personliga från första stund, för det är sådana vi är, men också för att man skulle få se det roliga och härliga med att leva utomlands, men också vilka uppoffringar man gör och att det inte alltid är en dans på rosor.

Så vad händer nu? Som det stod i slutet så har vi planer på att starta ett litet familjeföretag och importera kaffe! Tankar som vuxit under hösten och våren. Sen jobbar Samuel vidare och jag är hemma med barnen, men ska väl börja titta efter jobb framöver och läsa upp lite betyg m.m.
Sigrid ska börja förskoleklass i höst och vi hoppas hon hamnar med sina nya vänner. Silas fortsätter på världens bästa förskola  och är en riktig liten tjöta och Beda har lärt sig sitta, de ni!

Vi har inte gått med i någon församling ännu, vill känna oss fram lite innan vi tar ett beslut var vi ska vara med.

Tack för att ni följt oss, tack för alla fina hälsningar från olika håll.

God bless

/Samuel & Emma & the kids

Avsnitt 8 på SVTPlay

 

Taggad , ,

Det bästa vi har gjort!

Vad ska man säga?

kanske att… detta är det bästa vi gjort! Ni vet hur det är. De gråa dagarna, de jobbiga kulturkrockarna, svetten som sköljer över kroppen, glöms bort och kvar finns nästan bara det bästa förutom saknaden av alla människor och relationer vi lämnat efter oss.

Sigrid som kom av sig från sin äggfilm (kinderägg som öppnas på youtube, småbarnsföräldrar ni vet vad jag menar) såg när hon lekte med Carolina, såg sitt hus, sin gata, sitt tidigare liv och försvann bort, blev tyst men ville inte prata om sin saknad, anar ett missionärsbarnsdrag.

Jag saknar Jipijapa framför allt. Vi har sagt att vi ska rota oss i Sverige men detta lilla avsnitt utmanar oss å det grövsta… Vänner och bekanta tala vett med oss om vi börjar tala osammanhängande om andra breddgrader.

Några kommentarer kring avsnittet:

Vi är nöjda med avsnittet, anledningen till att vi valde att göra detta var för att formatet för programmet är snällt i sin bästa mening. Vi vet att vi inte kommer bli uthängda. Trotts detta ingår SVT i en generell mediastrategi som går ut på att skapa intressant och rolig underhållning för hela familjen. Detta medför vissa små vinklingar. t.ex.:

  • Avsnittet om sex och rökning i min barndom var en rolig grej men kändes lite överdriven. Tror att de flesta 13-åringar går igenom något liknande, men det blev lite to much med min tomt stirrande barndomsblick, hyttande tonårsfinger och den deppiga bakgrundsmusiken. Hoppas att det finns en tanke med detta som går åt en ”helhetlig” riktning.
  • Nadias och Emmas samtal får oss att gråta, vi saknar dem så mycket.
  • Församlingen i Jipijapa är större och mer livfull än den skrämda skara ni såg utanför kyrkobyggnaden. När vi sa att de skulle filma blev det ingen rusch precis.
  • Men i stort är vi glada över att SVT och produktionsbolaget Art89 förevigar och förstärker vårt minne av en tid som var den bästa och den värsta vi upplevt.

Jesus bevara och beskydda vår vänner i Jipijapa.

/Samuel

 

Taggad , , ,

Det kan väl ändå inte vara meningen att det ska vara så här?

Skärmdump från UNHCRs hemsida.

Skärmdump från UNHCRs hemsida.

Pausar upp en stund i min väntan på att förlossning ska börja och drabbas av bilder från Medelhavet. Det kan väl ändå inte vara meningen att det ska vara så här? Den lilla pojken som ligger med ansiktet ner i sanden, han har drunknat påväg över det farliga vattnet och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag kan göra.

Nu har vi varit här i Sverige i ca 3 månader och fått vila och bara vara i vår lilla bubbla. Jag ska ärligt säga att jag inte brytt mig om någon annan än min familj och mina vänner dessa månader, sista tiden i Ecuador gav vi allt till människorna där och sen tog min kraft slut. Men nu växer det där fröt i mig igen. Det kan väl ändå inte vara meningen att jag bara ska söka min lycka och de minas välbefinnande. Jag kan inte blunda längre för människor som lider av krig och som flyr för sina liv. Vissa hamnar här i Sverige. Så vad kan jag göra? Behöver lite hjälp, för jag vet inte vart jag ska vända mig. Skänka pengar till olika organisationer vet jag att jag kan, men vart kan jag vända mig här i Göteborg om jag vill hjälpa och möta människor som behöver mig?

Jag ställer mig helt fullt bakom politiker som har ett hjärta för människor på flykt. T.ex Angela Merkel eller Annie Lööf. Vi kan inte låta SD ta mer spelrum och utnyttja denna fruktansvärda situation som är just nu. Vi måste visa solidaritet med de minsta. Vågar vi se varje människa i statistiken? Vågar vi se värdet av varje själ? Eller blir det bara siffror och något långt borta som ställer till problem för vårt ”perfekta” Sverige?

Jag önskar så att jag hade mer kunskap och mer ingångar för att naturligt möta dessa människor. Efter åren i Ecuador, där människor för visso inte var på flykt, men som många gånger levde på existensminimum och kämpade varje dag lärde jag mig så mycket om varje människas innersta behov, efter mat och vatten så är det faktiskt att bli sedd. Att bara finns bredvid och lyssna och trösta är grunden till tillit och kanske det som gör att personen orkar ta nästa steg. Jag vill vara en medvandrare en medmänniska!

Men nu tillbaka till min verklighet. På söndag är det beräknat att vår lilla bäbis ska komma, den får gärna komma tidigare, för nu är det segt. På samma gång har Samuel börjat jobba och jag är ensam (har dock fantastisk hjälp från mina föräldrar och svärföräldrar) med två barn, därav den lille verkar ha kommit in i någon otroligt arg/besviken-period och inget man gör för honom passar. Säger bara; orka lite till 🙂

/Emma

Bokslut

Detta är vårt avsluts-brev som vi skickade till församlingarna som stöttat oss under dessa åren. Tyckte det blev en bra sammanfattning av allt vi gjort…

Om en månad landstiger vi svensk mark på riktigt igen. Efter lite mer än tre år här i Ecuador är det dags att packa ihop och återvända till Sverige. Många blandade känslor är i omlopp dessa veckor. Längtan att få komma hem, packa ihop ett hus, arbetet med att ta farväl och avsluta vår del av arbetet här och sen inte att glömma tröttheten i en enda skön röra.

Under tre år hinner det hända så otroligt mycket och tiden går både fort och långsamt. När vi ser tillbaka på åren här så ser vi på år av glädje och utmaning, men också mycket kamp. Man kan förbereda sig till en viss del innan man ger sig iväg, men aldrig på verkligheten man möter på plats. Vi som familj har gått igenom mycket. Sigrid var nästan 2 år när vi kom hit och nu fyller hon 5 i sommar och är en skön liten dam. Hon är mer ecuadorian i sitt sätt än svensk och hon funderar mycket kring Sverige och allt som vi ska göra där. Mest ser hon fram emot sin cykel som väntar på henne. Silas som nu är 1,7 år flyttar till ett nytt land för första gången. Trots att han är så liten så tror vi att Ecuador har format honom mycket och vi hoppas han bär det med sig hela livet. I magen väntar även nummer tre som föds i september. Så vi kan ju lätt säga att dessa åren varit produktiva och vi snart utökat vår lilla familj till 5 personer. Att bilda familj på samma gång som man lär känna en ny plats, ny kultur och nytt arbete har varit utmanande för oss. Vi har formats om mycket och kommer inte tillbaka till Sverige som samma personer som åkte ut. Ska bli intressant att se hur det påverkat oss när vi hamnar i den svenska kontexten igen.

Så var har vi gjort?

Här kommer en liten sammanfattning; Först och främst har vi försökt tjäna Gud och människor! Och han har lett oss genom allt. När allt rullar på i 110 km/h och man inte vet vart det ska ta vägen så har vi fått sansa oss många gånger och söka hans vilja i allt.

Vi kom till Ecuador 18 april 2012. Läste spanska i tre månader i huvudstaden Quito. Efter det flyttade vi ner till Jipijapa och började arbeta i församlingen ”La Divina Gracia” (Den Gudomliga Nåden). Vi började vårt arbete med att inrikta oss på ledarna i församlingen och försökte bygga upp ett stabilare ledarskap. Hela processen att lära känna och få förtroende har tagit tid, men också gett resultat. Som svenskar har vi många gånger fått kämpa med att ledare skall vara auktoritära och ”allsmäktiga”, vilket för oss är främmande. Vi tror på ett tydligt ledarskap, men att ledaren är en del i ett team.

Vi har jobbat mycket med trasiga relationer och trasliga familjesituationer. Vi har fått se människor resa sig upp och våga ta nya steg i tro. Vi har sett unga par med små barn som varit påväg att gå åt olika håll, men som funnit varandra på ett djupare plan och blivit hela familjer.

Vår församling är inte stor och i antal människor har den inte vuxit avsevärt. I augusti 2013 gick en stor del av medlemmarna ur och antalet halverades. En tuff tid för oss alla och många kände stor sorg för de ”förlorade” syskonen. Men tiden har gått och vi vet att de som lämnade gick vidare och de som är kvar funnit frid över det. Nu är antalet medlemmar tillbaka på ungefär samma siffra som då, men med nya människor.

Vi vet att vi blivit ifrågasatta här i Ecuador från olika håll, då man inte sett resultat i antal medlemmar och självklart hade vi också velat se att församlingen vuxit mer. Men för oss personligen har det ingen betydelse. De människor vi fått dela livet med här, som vi fått se växa i tro, vet vi att vi lagt rätt energi på. Vi har många gånger återkommit till att vi är ”såningsmän” och tankarna för oss till Johannes Döparen, som fick gå före Jesus och bereda mark för något ännu större. Det kanske inte alltid är enklaste eller roligaste uppgiften, att göra grovarbetet och någon annan får ta till sig ”äran”. Men åter igen känner vi otrolig ödmjukhet i att fått denna uppgift av Gud. Vi ser med glädje och förhoppning på framtiden och på bibelordet: Lukas 10:2 Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.

Finns så otroligt mycket att skriva om och vi skulle vilja dela varje medlems personliga vittnesbörd här med er. Men ni kan hitta några av dem på vår blogg. 

Kaffedrömmar

Det andra stora projektet vi varit med och startat upp är ”Café Grandioso”, församlingens kaffeprojekt. Allt började med att Samuel som alltid haft ett hjärta för kaffe började prata med folk om kaffe här i Jipijapa. Stadens slogan är ”sultanen av kaffe” men vi hade inte hört mycket om någon produktion, även om vi sett övergivna fabriker m.m. När han började fråga bubblade det inom folk och mer eller mindre alla hade någon historik kring kaffe. De äldsta i församlingen berättade hur de som barn hjälpte sina föräldrar att skörda och rosta kaffe. Så kom idéen att vi skulle starta ett projekt med ekologiskt och rättvist kaffe med kaffebönder i Jipijapa.

Efter snart två års arbete har vi ca 11500 ekologiska plantor, en mark på nästan 8 hektar och en projektbeskrivning klar. Det hela är ett samarbete mellan Equmeniakyrkan i Sverige, med ekonomisk hjälp från lokala Equmeniakyrkor, FACE här i Ecuador och vår kaffe-förening här i Jipijapa. Arbetet skall ledas av den lokala föreningen som består av kaffeodlare och medlemmar i församlingen. Om ca tre år är den första skörden klar och då är tanken att bönorna skall rostas här i Jipijapa och sen exporteras till Sverige och till bl.a er församling… (?!?)

Under dessa tre år har vi även funnits med i den nationella kyrkan arbete (Iglesia Del Pacto Evangelico Del Ecuador). Samuel var under 2013 med i pastorsrådet, vilket gav honom kunskap och bättre förståelse kring hur kyrkan fungerar, men när Silas föddes fungerade det inte att lämna familjen varje månad för möten runtomkring i landet. Under åren har Emma funnits med i arbetet kring kommunikation. När vi kom fanns ingen hemsida och kommunikationen hade ingen struktur. Nu har de en fungerande hemsida kommunikationsarbetet är i full gång. Men det är inte bara tack vare Emma, hon har jobbat i ett team som gjort ett toppenjobb. Ni hittar hemsidan på: www.iglesiadelpacto.org.

Men där vi trivts bäst är här i Jipijapa, med våra syskon i församlingen. Vår sista månad kommer vara fylld av avsked och avslut. Och visst kommer det bli jobbiga dagar framöver, men vi känner att nu är det dags att gå vidare till nya utmaningar. Vilka de är vet vi inte idag, men vi lägger allt i Guds hand och ledning och ber om er förbön i allt som komma skall.

Vi ser fram emot att komma och hälsa på er snart.

Till sist vill vi säga TACK! Finns inget bättre ord att ge er. Ert stöd har varit så otroligt viktigt för oss och vi är glada att ni stöttat oss. Vi hoppas att er kontakt med församlingen kommer fortsätta även i framtiden.

Välsignelser till er alla!

//Samuel, Emma, Sigrid och Silas GunnarssonDSC_6844_familjen_gunnarsson_2015_www

Vår egen jul

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har haft en fin jul! Annorlunda men fin. Vi firade den 24:e på vårt eget sätt, med lite julklappar till barnen på morgonen och skype med alla i Sverige. Sen lagade vi julmat, vilket blev den bästa julmaten vi någonsin ätit 🙂 Toppade det hela med julmust, som jag köpte när vi var hemma i Sverige i oktober! På kvällen hade vi fest i kyrkan med medlemmarna. Det blev bra, trots att det hela kom igång över två timmar för sent. (Vi glömde helt bort att traditionen är att den tid man utsatt för en fest innebär att man kommer tidigast en timma sent, för den svenska själen är detta otroligt stressande 🙂 )
Själva julen firas här den 25:e, med start vid midnatt. Då hälsar alla varandra ”Feliz Navidad”, typ som vid 12-slaget på nyår i Sverige. Men vi valde att åka iväg den 25:e och sova över i vårt älskade Montañita en natt. Vi behövde lite ledighet och jag önskar att det var fler dagar där för vädret var underbart och vi badade och njöt. Men igår åkte vi hem igen, för kaffeprojektet måste rulla vidare.

Hoppas alla ni har haft en fin jul, välsignad av familj och vänner!

God fortsättning!!!

/Emma

Bra dag

Idag var en bra dag! Varje vecka kommer vår kära Lucrecia och hjälper oss med städning. En välsignelse för oss. Men inte bara det, dagen har flutit på bra på ett sånt där vardagligt sätt. Så som det ska vara 🙂 Sigrid gjorde sina läxor utan problem och Silas har varit glad. (som vanligt) Hunden har inte kissat inne jättemånga gånger idag….

DSC_4760_sigridxI eftermiddag har jag och två unga mammor varit med en stor barnaskara i parken i centrum. Skönt för mig att komma ut och för barnen också. Just nu är Samuel på styrelsemöte i kyrkan, och jag hoppas han avlutar dagen fint han också.

Igår firade vi 8-årig bröllopsdag! När vi satt på vår favo-restaurang i Puerto Cayo i går och njöt, sa Samuel: Detta är den bästa bröllopsdagen på flera år. Allt jag kan säga är: tack för att jag får vara din fru och dela detta livet med dig.

I måndags hade vi ”Damas”, och det blev en riktigt bra kväll. Vi delade olika tankar kring Guds kärlek och utgick från Efesiebrevet. Jag kan bli så tagen av dessa kvinnor. I måndags var vi fem stycken i ålder 18 – 50. Att ha dessa att dela livet med, att våga öppna upp, våga säga hur man mår och bär på, betyder otroligt mycket för mig. Så man inte bara är ”pastorna” och sitter på någon pedistal.

Men nu är det dags att sova! /EmmaDSC_4755_carolina_soöa_x

Hujedamej

Sitter och försöker hitta en ursäkt att bloggen inte uppdaterats, alltså en bra sådan. Skulle ju kunna skylla på sommarvärmen, men den har vi ju nästan året om… Så jag hoppar denna delen och fortsätter skriva som inget hänt.

…eller mycket hänt.

Just nu är vi mitt uppe i renoveringen av kyrkan. Denna veckan blir kyrksalen klar, och jag lovar er, det är en stor makeover. Eftersom vi inte har datorn, blir det svårt att ladda upp bilder, men det kommer. Vi hoppas denna renovering ska ge församlingen en push framåt och att vi ska börja växa igen. Be gärna för det.

Jag har börjat jobba med kommunikation för IPEE igen. Ett arbete som legat nere under nästan ett helt år, men nu har man tänkt om kring detta området igen och jag känner glädje att få fortsätta där jag avslutade sist. Dock lite svårt att jobba ordentligt utan datorn på detta område. Men det problemet är snart löst.

Skrev för ett tag sen om kaffeprojektet som vi startat upp, inlägget försvann, men vi kan meddela att projektet är godkänt av FACE och att vi är på G, men att vi stött på lite problem på vägen. Be gärna att det löser sig. Jag ska be samuel skriva mer om projektet snart, så ni får veta allt.

Som familj är vi lite trötta. Men vi mår bra. Har nog skrivt omdet tidigare , men det är inte lätt att leva sitt jobb. Efter mer än två år här har vi stundtals inte alls funnit en bra rytm.. Man är helt enkelt aldrig riktigt ledig ledig. Kan komma på mig själv när vi t.ex sitter på stranden en ledig dag, att vi pratar om något kring jobbet i församlingen. Är det ett sånt där pastors/missionärssyndrom kanske?

Just dessa dagarna har barnen varit lite sjuka och vi oxå lite granna, och vi har blivit strandsatta i huset, men nu hoppas jag vi blir friska. Till helgen är det tänkt att jag, silas och yasmina ska åka på Damas-läger i st. Domingo. Alltså damgrupperna i församlingarna. Hoppas det blir av för vår del.

Vi är väldigt glada för att våra vänner och kollegor familjen Hermansson Familjenhermansson.wordpress.com återvänt till Ecuador, nu är vi inte lika ensamma längre ( 🙂

om om två veckor har vi en 4 åring i familjen. Hon ser med spänning fram emot detta… Och i morgon blir en pojk 10 månader… Oj oj oj va tiden går fort.

Just det ja, vi har ju skaffat oss en till liten familjemedlem, vår lilla tokiga hund Piña. Kanske följer hon med oss till Sverige sen, vi får se om det går och vad som krävs…

Hör av oss snart igen, med mer uppdateringar. Ha det skönt i sommarvärmen.

Bendiciones.

/Emma

20140729-091835-33515329.jpg

20140729-091835-33515618.jpg

20140729-091834-33514962.jpg

20140729-091835-33515899.jpg

Sjuklingar

Sjuk familj skriver idag. Värst är det för lilleman. Han har feber och slemhosta. Sover hela dagen, varm som ett element. Så idag är det VAB som gäller, allt inställt. Men helt ok ändå. Sigrid säger om och om att hon faktiskt inte är sjuk och kan visst gå ut och leka. Nu grejar hon med vår hemmagjorda Play Doh.

Så vad annars? Jo vi till in på ett ”hosteria” nära Purto Lopez i fredags på vår lediga dag och sov över en natt. Ensamma förutom ett ungt par. Sigrid supernöjd i poolen. Utsikt över stilla havet. Vi njöt, det var skönt att komma bort en liten stund. Dock var det nog där vi började bli sjuka…

DSC_3964_utsikt_www DSC_3981_sigrid_badar_www DSC_4000_sigrid_farg_www

Församlingen mår bra, vi ska inom kort påbörja renoveringen. Det ska bli spännande och roligt. Vi har även tagit ett beslut i styrelsen att öppna ett kafé i kyrkan, som främst är tänkt att drivas av arbetslösa personer. Den största delen av vinsten ska gå till dem. Det ska även vara en plats för samtal, dit vi hoppas människor kommer och tar en kopp gott bryggt(!!!)kaffe och pratar en stund. Evangeliserande.

Skärmavbild 2014-05-27 kl. 17.50.55

Ungdomsarbetet går också bra. Vi har ett stabilt gäng som verkligen vill mycket. Om två veckor börjar vi med ungdoms-alpha. Ska bli spännande.

Så där ja, en kort uppdatering. Kram på er alla, Guds välsignelse i allt!

Vardag…

Några dagar av lite allt möjligt har passerat förbi. Samuel har varit sjuk från och till, våra volontärer har åkt hem till Sverige, vardagen rullar på i vårt hus, vi ska äntligen få sålt vår egna bil!!! Nästa vecka händer det (tror vi). Tips från oss, köp inte en privat bil och använd i tjänsten. Det är inte en vinst! Men vi hoppas kunna sälja den för samma som vi köpte den för. Håll tummarna.

Sigrid är just nu ute och leker med sin kompis Carolina. Dessa två hittar på otyg tillsammans, igår var de här hemma och lekte själva på övervåningen. Under den stunden hann de mata Silas med choklad (han låg och sov i sängen, men hade vaknat), Sigrid har dekorerat en vägg i sovrummet med en målning av en buss. Stolt säger hon till sin far ”den har hjul pappa”. Då så och vid Sigrids säng sitter klistermärken på väggen och namnet KATTY står skrivet, det är Carolinas storasyster… pjhuuu.

Silas har haft slemhosta i några veckor, var os doktorn med honom i tisdags. Han fick medicin och om den inte hjälper så ska han få penicillin. Men jag är skeptisk till det. Någon som vet? Men nu verkar det släppa. Han blev vägd och mätt oxå… Guldklimpen är uppe i 11,2 kg och 70 cm lång. De ni. Något att kånka runt på!

Min Telefon har lagt av, trist! Den har varit mig så trogen i mer än tre år. Och nu står jag i valet och kvalet om jag ska skaffa något likande här i Ecuador, eller vänta till Sverige. Men jag är ju så aktiv och håller kontakten med omvärlden genom den, så jag vet inte om jag ”klarar” att bara ha en vanlig telefon.

FRAMTIDEN

Åhh detta ord. Jag ska vara ärlig. Det känns lite jobbigt just nu. Framtiden. Vi har lite mer än ett år kvar här i Ecuador, sen är tanken att vi ska återvända till Sverige. Tiden går för fort. Plötsligt är allt ett blankt blad. Vårt hem i Sveirge finns inpackat i ett litet förråd. That´s it. Det är vår utgångspunkt. Så om ni vill be och lyssna in Guds röst, är vi mer än tackasamma. Vi slits mellan trygghet och stabilitet, och kallelse och utmaning… Men med två små barn är valen viktigare på något sätt… Så snälla BE för oss!

/Emma