Kategoriarkiv: Sigrid

Te extraño

Saknar landet. På riktigt. Har inte haft förmågan att känna så sen vi kom hem. Visst har jag vetat att jag saknar Ecuador, men känslan, den där som gräver i ens inre har inte funnits där. Förrän nu. Nu kan jag drömma om att få gå på de smutsiga gatorna i Jipijapa. Köpa fisk på marknaden, prata med hon som alltid sålde grönsaker till mig. Åka på de slingriga vägarna till Cayo för ledig dag på stranden, eller ännu bättre köra vidare till Montañita och försvinna bort några dagar. Dagdrömmer till och med om Quito, att gå från svenskhuset till bageriet och köpa frukostbröd och en dunk vatten.
Nu känns livet där som en avlägsen dröm, något jag lagt i en papperslåda och stoppat undan i en vrå. Nu är jag här i verkligheten och allt jag kämpade med att förstå där borta är så enkelt här. Dagens rymt, det kulturella undertexterna, vilket av alla bröd i brödhyllan som är godast. Allt här funkar och allt kan jag. Men jag saknar att inte förstå, jag saknar att upptäcka nya saker. Att sticka ut var jag än går fram. Jag kände mig så modig då. Nu är jag mest bara grå. Men det är också skönt. Att vi fått varva ner, hitta strukturer och få andas igen.
Två världar som jag älskar båda två.
Börjat prata med Silas om hans hemland. Han fattar ingenting. Övar på ECUADOR. Som att han ska hålla kvar vid något av det i sin identitet.
Sigrid som förstår engelska bättre än spanska, hon som förra året pratade som en costeña. Och så lilla Beda som inte har en susning om vilket äventyr resten av familjen varit ute på innan hennes tid.

Människorna som stod mig så nära. Åh vad jag saknar er. Era hjärtan. Att ni lätt mig komma så nära.

Nej nu får jag sova. Får fortsätta drömma! /Emma

Annonser

Hem

I går skickade våra vänner en liten inspelad hälsning från Sigrids kompis Carolina till henne. Sigrid tyckte det var jobbigt att se sin vän och sen sa hon att hon ville åka HEM…
Jag blev förvånad att hon kände så, hon brukar inte prata om Ecuador så mycket men Ecuador och Jipijapa är fortfarande hemma för henne efter nästan ett år i Sverige.
För några dagar sedan vaknade hon och berättade att hon drömt att Carolina var här hos oss och att det kändes som på riktigt.
När jordbävningen hände berättade vi för henne att marken skakat och hus rasat i Ecuador. Vi berättade för att hon hörde oss prata om det. Då var hennes första fråga om vårt hus rasat och om Carolina är död. Hon har så mycket med döden att göra nu. Men inte på ett oroligt sätt, utan mer konstaterande, att människor dör.
I går kväll nattade Samuel henne, då ville hon inte be aftonbönen,-för Jesus finns inte. varför frågade Samuel. Hon svarade något i stil med -För han var inte där när människorna dog i Ecuador. Sen hade de ett djupt teologiskt samtal. Det känns otroligt viktigt att möta hennes tvivel och tankar kring tro. Låta henne fundera och säga hur hon tror.
/Emma
13106512_10156829167820481_176096781_o

Andrea och Carolina när de hälsa på henne i går.

Ett fint avslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då var sista avsnittet av Familjer på äventyr sänt och vi kan pusta ut 🙂 Det blev ju 8 väldigt bra avsnitt ju, eller hur!? Säger det igen, det har varit en ära att få dela detta med er. Galet att vi har varit med och att ett produktionsbolag tyckte vi var så intressanta att de valde ut oss till programmet. Själva tycker vi väl att vi är ganska trista…

Vi hoppas att vi fått inspirera människor på olika plan. Att ett äventyr börjar när man låter en dröm slå rot och när man börjar ta de där första stegen mot sin dröm. Vi valde att vara personliga från första stund, för det är sådana vi är, men också för att man skulle få se det roliga och härliga med att leva utomlands, men också vilka uppoffringar man gör och att det inte alltid är en dans på rosor.

Så vad händer nu? Som det stod i slutet så har vi planer på att starta ett litet familjeföretag och importera kaffe! Tankar som vuxit under hösten och våren. Sen jobbar Samuel vidare och jag är hemma med barnen, men ska väl börja titta efter jobb framöver och läsa upp lite betyg m.m.
Sigrid ska börja förskoleklass i höst och vi hoppas hon hamnar med sina nya vänner. Silas fortsätter på världens bästa förskola  och är en riktig liten tjöta och Beda har lärt sig sitta, de ni!

Vi har inte gått med i någon församling ännu, vill känna oss fram lite innan vi tar ett beslut var vi ska vara med.

Tack för att ni följt oss, tack för alla fina hälsningar från olika håll.

God bless

/Samuel & Emma & the kids

Avsnitt 8 på SVTPlay

 

Taggad , ,

Carolina

DSC_7366sigrid_carolina_svDet finns saker i livet som gör extra ont. För min del är farväl det jobbigaste jag vet. Jag kan vara cool och lugn inför ett avsked, men så kommer den där bottenlösa känslan helt plötsligt och jag faller handlöst ner i en sorg som man nästan kan ta på. Det gör fysiskt ont. Man vill bara få det överstökat, men på samma gång få säga hejdå ordentligt.

Sigrid förstod inte riktigt att hon skulle lämna Carolina på riktigt. Vi hade ju åkt till Sverige innan och kommit hem till Jipijapa igen, så det var det hon trodde nu också, fast vi hade pratat om att vi skulle flytta. Och hur förklarar man helt och hållet för en 4 åring vad ett uppbrott innebär? Men Carolina visste hela tiden, och man märkte på henne ju närmare dagen vi kom, hur hon kämpade. Carolina är tre år äldre än Sigrid och har sett sina föräldrar lämna henne om och om igen, så att Sigrid åkte tog hårt på henne.

Älskade lilla Carolina. Du lärde Sigrid dumheter hela tiden, du lärde henne saker hon inte borde kunna och inte du heller för den delen. Men du var Sigrids bästa vän och ni älskade varandra. Om Sigrid lyckas få en sådan vän igen, så är hon lyckligt lottad.

/Emma

Tillägg om hur Carolina har det nu

Carolina har ett bra skyddsnät med sin storebror och moster och kusiner. Hon har kompisar på gatan också. Vi har kontakt ibland via Fb och Skype.
Det kunde upplevas som ingen tog hand om henne när vi åkte, men jag är säker på att hennes moster Monica stod precis bredvid när hon satt där och grät på pallen. Allt som syns på tv är inte hela sanningen. 

Vi tror det kommer gå bra för henne! 

Avsnitt 6: http://www.svtplay.se/video/6530866/familjer-pa-aventyr/familjer-pa-aventyr-sasong-2-avsnitt-6


Taggad , , ,

Det bästa vi har gjort!

Vad ska man säga?

kanske att… detta är det bästa vi gjort! Ni vet hur det är. De gråa dagarna, de jobbiga kulturkrockarna, svetten som sköljer över kroppen, glöms bort och kvar finns nästan bara det bästa förutom saknaden av alla människor och relationer vi lämnat efter oss.

Sigrid som kom av sig från sin äggfilm (kinderägg som öppnas på youtube, småbarnsföräldrar ni vet vad jag menar) såg när hon lekte med Carolina, såg sitt hus, sin gata, sitt tidigare liv och försvann bort, blev tyst men ville inte prata om sin saknad, anar ett missionärsbarnsdrag.

Jag saknar Jipijapa framför allt. Vi har sagt att vi ska rota oss i Sverige men detta lilla avsnitt utmanar oss å det grövsta… Vänner och bekanta tala vett med oss om vi börjar tala osammanhängande om andra breddgrader.

Några kommentarer kring avsnittet:

Vi är nöjda med avsnittet, anledningen till att vi valde att göra detta var för att formatet för programmet är snällt i sin bästa mening. Vi vet att vi inte kommer bli uthängda. Trotts detta ingår SVT i en generell mediastrategi som går ut på att skapa intressant och rolig underhållning för hela familjen. Detta medför vissa små vinklingar. t.ex.:

  • Avsnittet om sex och rökning i min barndom var en rolig grej men kändes lite överdriven. Tror att de flesta 13-åringar går igenom något liknande, men det blev lite to much med min tomt stirrande barndomsblick, hyttande tonårsfinger och den deppiga bakgrundsmusiken. Hoppas att det finns en tanke med detta som går åt en ”helhetlig” riktning.
  • Nadias och Emmas samtal får oss att gråta, vi saknar dem så mycket.
  • Församlingen i Jipijapa är större och mer livfull än den skrämda skara ni såg utanför kyrkobyggnaden. När vi sa att de skulle filma blev det ingen rusch precis.
  • Men i stort är vi glada över att SVT och produktionsbolaget Art89 förevigar och förstärker vårt minne av en tid som var den bästa och den värsta vi upplevt.

Jesus bevara och beskydda vår vänner i Jipijapa.

/Samuel

 

Taggad , , ,

Det kan väl ändå inte vara meningen att det ska vara så här?

Skärmdump från UNHCRs hemsida.

Skärmdump från UNHCRs hemsida.

Pausar upp en stund i min väntan på att förlossning ska börja och drabbas av bilder från Medelhavet. Det kan väl ändå inte vara meningen att det ska vara så här? Den lilla pojken som ligger med ansiktet ner i sanden, han har drunknat påväg över det farliga vattnet och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag kan göra.

Nu har vi varit här i Sverige i ca 3 månader och fått vila och bara vara i vår lilla bubbla. Jag ska ärligt säga att jag inte brytt mig om någon annan än min familj och mina vänner dessa månader, sista tiden i Ecuador gav vi allt till människorna där och sen tog min kraft slut. Men nu växer det där fröt i mig igen. Det kan väl ändå inte vara meningen att jag bara ska söka min lycka och de minas välbefinnande. Jag kan inte blunda längre för människor som lider av krig och som flyr för sina liv. Vissa hamnar här i Sverige. Så vad kan jag göra? Behöver lite hjälp, för jag vet inte vart jag ska vända mig. Skänka pengar till olika organisationer vet jag att jag kan, men vart kan jag vända mig här i Göteborg om jag vill hjälpa och möta människor som behöver mig?

Jag ställer mig helt fullt bakom politiker som har ett hjärta för människor på flykt. T.ex Angela Merkel eller Annie Lööf. Vi kan inte låta SD ta mer spelrum och utnyttja denna fruktansvärda situation som är just nu. Vi måste visa solidaritet med de minsta. Vågar vi se varje människa i statistiken? Vågar vi se värdet av varje själ? Eller blir det bara siffror och något långt borta som ställer till problem för vårt ”perfekta” Sverige?

Jag önskar så att jag hade mer kunskap och mer ingångar för att naturligt möta dessa människor. Efter åren i Ecuador, där människor för visso inte var på flykt, men som många gånger levde på existensminimum och kämpade varje dag lärde jag mig så mycket om varje människas innersta behov, efter mat och vatten så är det faktiskt att bli sedd. Att bara finns bredvid och lyssna och trösta är grunden till tillit och kanske det som gör att personen orkar ta nästa steg. Jag vill vara en medvandrare en medmänniska!

Men nu tillbaka till min verklighet. På söndag är det beräknat att vår lilla bäbis ska komma, den får gärna komma tidigare, för nu är det segt. På samma gång har Samuel börjat jobba och jag är ensam (har dock fantastisk hjälp från mina föräldrar och svärföräldrar) med två barn, därav den lille verkar ha kommit in i någon otroligt arg/besviken-period och inget man gör för honom passar. Säger bara; orka lite till 🙂

/Emma

Bokslut

Detta är vårt avsluts-brev som vi skickade till församlingarna som stöttat oss under dessa åren. Tyckte det blev en bra sammanfattning av allt vi gjort…

Om en månad landstiger vi svensk mark på riktigt igen. Efter lite mer än tre år här i Ecuador är det dags att packa ihop och återvända till Sverige. Många blandade känslor är i omlopp dessa veckor. Längtan att få komma hem, packa ihop ett hus, arbetet med att ta farväl och avsluta vår del av arbetet här och sen inte att glömma tröttheten i en enda skön röra.

Under tre år hinner det hända så otroligt mycket och tiden går både fort och långsamt. När vi ser tillbaka på åren här så ser vi på år av glädje och utmaning, men också mycket kamp. Man kan förbereda sig till en viss del innan man ger sig iväg, men aldrig på verkligheten man möter på plats. Vi som familj har gått igenom mycket. Sigrid var nästan 2 år när vi kom hit och nu fyller hon 5 i sommar och är en skön liten dam. Hon är mer ecuadorian i sitt sätt än svensk och hon funderar mycket kring Sverige och allt som vi ska göra där. Mest ser hon fram emot sin cykel som väntar på henne. Silas som nu är 1,7 år flyttar till ett nytt land för första gången. Trots att han är så liten så tror vi att Ecuador har format honom mycket och vi hoppas han bär det med sig hela livet. I magen väntar även nummer tre som föds i september. Så vi kan ju lätt säga att dessa åren varit produktiva och vi snart utökat vår lilla familj till 5 personer. Att bilda familj på samma gång som man lär känna en ny plats, ny kultur och nytt arbete har varit utmanande för oss. Vi har formats om mycket och kommer inte tillbaka till Sverige som samma personer som åkte ut. Ska bli intressant att se hur det påverkat oss när vi hamnar i den svenska kontexten igen.

Så var har vi gjort?

Här kommer en liten sammanfattning; Först och främst har vi försökt tjäna Gud och människor! Och han har lett oss genom allt. När allt rullar på i 110 km/h och man inte vet vart det ska ta vägen så har vi fått sansa oss många gånger och söka hans vilja i allt.

Vi kom till Ecuador 18 april 2012. Läste spanska i tre månader i huvudstaden Quito. Efter det flyttade vi ner till Jipijapa och började arbeta i församlingen ”La Divina Gracia” (Den Gudomliga Nåden). Vi började vårt arbete med att inrikta oss på ledarna i församlingen och försökte bygga upp ett stabilare ledarskap. Hela processen att lära känna och få förtroende har tagit tid, men också gett resultat. Som svenskar har vi många gånger fått kämpa med att ledare skall vara auktoritära och ”allsmäktiga”, vilket för oss är främmande. Vi tror på ett tydligt ledarskap, men att ledaren är en del i ett team.

Vi har jobbat mycket med trasiga relationer och trasliga familjesituationer. Vi har fått se människor resa sig upp och våga ta nya steg i tro. Vi har sett unga par med små barn som varit påväg att gå åt olika håll, men som funnit varandra på ett djupare plan och blivit hela familjer.

Vår församling är inte stor och i antal människor har den inte vuxit avsevärt. I augusti 2013 gick en stor del av medlemmarna ur och antalet halverades. En tuff tid för oss alla och många kände stor sorg för de ”förlorade” syskonen. Men tiden har gått och vi vet att de som lämnade gick vidare och de som är kvar funnit frid över det. Nu är antalet medlemmar tillbaka på ungefär samma siffra som då, men med nya människor.

Vi vet att vi blivit ifrågasatta här i Ecuador från olika håll, då man inte sett resultat i antal medlemmar och självklart hade vi också velat se att församlingen vuxit mer. Men för oss personligen har det ingen betydelse. De människor vi fått dela livet med här, som vi fått se växa i tro, vet vi att vi lagt rätt energi på. Vi har många gånger återkommit till att vi är ”såningsmän” och tankarna för oss till Johannes Döparen, som fick gå före Jesus och bereda mark för något ännu större. Det kanske inte alltid är enklaste eller roligaste uppgiften, att göra grovarbetet och någon annan får ta till sig ”äran”. Men åter igen känner vi otrolig ödmjukhet i att fått denna uppgift av Gud. Vi ser med glädje och förhoppning på framtiden och på bibelordet: Lukas 10:2 Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.

Finns så otroligt mycket att skriva om och vi skulle vilja dela varje medlems personliga vittnesbörd här med er. Men ni kan hitta några av dem på vår blogg. 

Kaffedrömmar

Det andra stora projektet vi varit med och startat upp är ”Café Grandioso”, församlingens kaffeprojekt. Allt började med att Samuel som alltid haft ett hjärta för kaffe började prata med folk om kaffe här i Jipijapa. Stadens slogan är ”sultanen av kaffe” men vi hade inte hört mycket om någon produktion, även om vi sett övergivna fabriker m.m. När han började fråga bubblade det inom folk och mer eller mindre alla hade någon historik kring kaffe. De äldsta i församlingen berättade hur de som barn hjälpte sina föräldrar att skörda och rosta kaffe. Så kom idéen att vi skulle starta ett projekt med ekologiskt och rättvist kaffe med kaffebönder i Jipijapa.

Efter snart två års arbete har vi ca 11500 ekologiska plantor, en mark på nästan 8 hektar och en projektbeskrivning klar. Det hela är ett samarbete mellan Equmeniakyrkan i Sverige, med ekonomisk hjälp från lokala Equmeniakyrkor, FACE här i Ecuador och vår kaffe-förening här i Jipijapa. Arbetet skall ledas av den lokala föreningen som består av kaffeodlare och medlemmar i församlingen. Om ca tre år är den första skörden klar och då är tanken att bönorna skall rostas här i Jipijapa och sen exporteras till Sverige och till bl.a er församling… (?!?)

Under dessa tre år har vi även funnits med i den nationella kyrkan arbete (Iglesia Del Pacto Evangelico Del Ecuador). Samuel var under 2013 med i pastorsrådet, vilket gav honom kunskap och bättre förståelse kring hur kyrkan fungerar, men när Silas föddes fungerade det inte att lämna familjen varje månad för möten runtomkring i landet. Under åren har Emma funnits med i arbetet kring kommunikation. När vi kom fanns ingen hemsida och kommunikationen hade ingen struktur. Nu har de en fungerande hemsida kommunikationsarbetet är i full gång. Men det är inte bara tack vare Emma, hon har jobbat i ett team som gjort ett toppenjobb. Ni hittar hemsidan på: www.iglesiadelpacto.org.

Men där vi trivts bäst är här i Jipijapa, med våra syskon i församlingen. Vår sista månad kommer vara fylld av avsked och avslut. Och visst kommer det bli jobbiga dagar framöver, men vi känner att nu är det dags att gå vidare till nya utmaningar. Vilka de är vet vi inte idag, men vi lägger allt i Guds hand och ledning och ber om er förbön i allt som komma skall.

Vi ser fram emot att komma och hälsa på er snart.

Till sist vill vi säga TACK! Finns inget bättre ord att ge er. Ert stöd har varit så otroligt viktigt för oss och vi är glada att ni stöttat oss. Vi hoppas att er kontakt med församlingen kommer fortsätta även i framtiden.

Välsignelser till er alla!

//Samuel, Emma, Sigrid och Silas GunnarssonDSC_6844_familjen_gunnarsson_2015_www

Vår egen jul

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har haft en fin jul! Annorlunda men fin. Vi firade den 24:e på vårt eget sätt, med lite julklappar till barnen på morgonen och skype med alla i Sverige. Sen lagade vi julmat, vilket blev den bästa julmaten vi någonsin ätit 🙂 Toppade det hela med julmust, som jag köpte när vi var hemma i Sverige i oktober! På kvällen hade vi fest i kyrkan med medlemmarna. Det blev bra, trots att det hela kom igång över två timmar för sent. (Vi glömde helt bort att traditionen är att den tid man utsatt för en fest innebär att man kommer tidigast en timma sent, för den svenska själen är detta otroligt stressande 🙂 )
Själva julen firas här den 25:e, med start vid midnatt. Då hälsar alla varandra ”Feliz Navidad”, typ som vid 12-slaget på nyår i Sverige. Men vi valde att åka iväg den 25:e och sova över i vårt älskade Montañita en natt. Vi behövde lite ledighet och jag önskar att det var fler dagar där för vädret var underbart och vi badade och njöt. Men igår åkte vi hem igen, för kaffeprojektet måste rulla vidare.

Hoppas alla ni har haft en fin jul, välsignad av familj och vänner!

God fortsättning!!!

/Emma

Bra dag

Idag var en bra dag! Varje vecka kommer vår kära Lucrecia och hjälper oss med städning. En välsignelse för oss. Men inte bara det, dagen har flutit på bra på ett sånt där vardagligt sätt. Så som det ska vara 🙂 Sigrid gjorde sina läxor utan problem och Silas har varit glad. (som vanligt) Hunden har inte kissat inne jättemånga gånger idag….

DSC_4760_sigridxI eftermiddag har jag och två unga mammor varit med en stor barnaskara i parken i centrum. Skönt för mig att komma ut och för barnen också. Just nu är Samuel på styrelsemöte i kyrkan, och jag hoppas han avlutar dagen fint han också.

Igår firade vi 8-årig bröllopsdag! När vi satt på vår favo-restaurang i Puerto Cayo i går och njöt, sa Samuel: Detta är den bästa bröllopsdagen på flera år. Allt jag kan säga är: tack för att jag får vara din fru och dela detta livet med dig.

I måndags hade vi ”Damas”, och det blev en riktigt bra kväll. Vi delade olika tankar kring Guds kärlek och utgick från Efesiebrevet. Jag kan bli så tagen av dessa kvinnor. I måndags var vi fem stycken i ålder 18 – 50. Att ha dessa att dela livet med, att våga öppna upp, våga säga hur man mår och bär på, betyder otroligt mycket för mig. Så man inte bara är ”pastorna” och sitter på någon pedistal.

Men nu är det dags att sova! /EmmaDSC_4755_carolina_soöa_x

4 år

Så kom äntligen dagen, hon fyllde 4 år. 11 augusti firade vi henne, världens bästa Sigrid.

DSC_4546

Nu är vi tillbaka i Jipijapa igen. Skriver snart mer. /Emma