Kategoriarkiv: Familj och vänner

Sova ut

Tänk att vi, alltså Beda och jag fått sova till 8.30 idag. Detta är tack vare att storasyskonen åkte till mormor och morfar igår och sovit över natten där. Den som nästan aldrig får sova ut är vår fina pappa Samuel som börjar 6.45 varje morgon i Älvängen… och helgerna ger honom ingen sovmorgon med en Silas som sätter igång tidigt :).
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det betyder att ha avlastning, det är en av de stora skillnaderna från hur vi hade det i Ecuador. Där hade vi nästan ingen avlastning, förutom vår älskade Lucrecia som var vår hemhjälp, vilket var guld värt. Så jag vill här och nu säga TACK till våra föräldrar och barnens mor- och farföräldrar. Avlastning är inte bara för oss föräldrar utan även för de små. De älskar att åka till er och slippa trötta och tråkiga föräldrar en stund.

DSC_7121dopDSC01068 DSC01053

För några dagar sen fick vi äntligen prata med Carolina i Ecuador. Sigrid hade väntat länge och frågat mycket om när vi skulle prata med henne. Samtalet gick lite knagligt. Men de var väldigt glada att se varandra igen!

DSC01059

Vi har varit i Sverige i 5 månader och tyvärr har hon tappat spanskan redan. Hon förstod vad de sa men vågade inte svara, eller visste inte hur man sa saker. Det finns ett klipp på Facebook där vi ska åka till Sverige 2014 och vår vän Wacho filmar resan till flygplatsen. Där hör ni hur bra hon pratade!

Nu ska jag sy gardiner och kuddar. Ha en fin fredag!

/Emma

Annonser

Vår dotter

V Ä L K O M M E N

Skärmavbild 2015-09-24 kl. 12.25.48

Så är hon äntligen här hos oss! I måndags kväll den 21 september kom hon äntligen ut efter några sega veckors väntan. Det är en rejäl tös på 4744 g och 55 cm lång. Hennes syskon har tagit emot henne med nyfikenhet, glädje och lite avundsjuka. Vi jobbar just nu på vilket namn hon ska få, återkommer snart med resultatet.

Så nu är vi en familj på fem, galenskap och helt fantastiskt. Vi tackar Gud för dessa gåvor.

/Samuel & Emma

Det kan väl ändå inte vara meningen att det ska vara så här?

Skärmdump från UNHCRs hemsida.

Skärmdump från UNHCRs hemsida.

Pausar upp en stund i min väntan på att förlossning ska börja och drabbas av bilder från Medelhavet. Det kan väl ändå inte vara meningen att det ska vara så här? Den lilla pojken som ligger med ansiktet ner i sanden, han har drunknat påväg över det farliga vattnet och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag kan göra.

Nu har vi varit här i Sverige i ca 3 månader och fått vila och bara vara i vår lilla bubbla. Jag ska ärligt säga att jag inte brytt mig om någon annan än min familj och mina vänner dessa månader, sista tiden i Ecuador gav vi allt till människorna där och sen tog min kraft slut. Men nu växer det där fröt i mig igen. Det kan väl ändå inte vara meningen att jag bara ska söka min lycka och de minas välbefinnande. Jag kan inte blunda längre för människor som lider av krig och som flyr för sina liv. Vissa hamnar här i Sverige. Så vad kan jag göra? Behöver lite hjälp, för jag vet inte vart jag ska vända mig. Skänka pengar till olika organisationer vet jag att jag kan, men vart kan jag vända mig här i Göteborg om jag vill hjälpa och möta människor som behöver mig?

Jag ställer mig helt fullt bakom politiker som har ett hjärta för människor på flykt. T.ex Angela Merkel eller Annie Lööf. Vi kan inte låta SD ta mer spelrum och utnyttja denna fruktansvärda situation som är just nu. Vi måste visa solidaritet med de minsta. Vågar vi se varje människa i statistiken? Vågar vi se värdet av varje själ? Eller blir det bara siffror och något långt borta som ställer till problem för vårt ”perfekta” Sverige?

Jag önskar så att jag hade mer kunskap och mer ingångar för att naturligt möta dessa människor. Efter åren i Ecuador, där människor för visso inte var på flykt, men som många gånger levde på existensminimum och kämpade varje dag lärde jag mig så mycket om varje människas innersta behov, efter mat och vatten så är det faktiskt att bli sedd. Att bara finns bredvid och lyssna och trösta är grunden till tillit och kanske det som gör att personen orkar ta nästa steg. Jag vill vara en medvandrare en medmänniska!

Men nu tillbaka till min verklighet. På söndag är det beräknat att vår lilla bäbis ska komma, den får gärna komma tidigare, för nu är det segt. På samma gång har Samuel börjat jobba och jag är ensam (har dock fantastisk hjälp från mina föräldrar och svärföräldrar) med två barn, därav den lille verkar ha kommit in i någon otroligt arg/besviken-period och inget man gör för honom passar. Säger bara; orka lite till 🙂

/Emma

Enkelhet?

Funderar på vad det ska bli av vår blogg nu när vi återvänt till Sverige… Just nu står vi ju på paus innan hösten drar igång. Men det känns på samma gång trist att sluta skriva. Vad tycker ni?

Får ofta frågan om jag längtar tillbaka till Ecuador och om vi kommit in i livet här i Sverige ännu?… Svaret är lite olika varje dag. Vi saknar inte Ecuador just nu faktiskt. Det var så intensivt den sista tiden att det inte hade hållit mycket längre och att vi var redo att bryta upp. Så att komma till Sverige var som att få andas ut på riktigt för första gången på väldigt länge. Och på frågan om vi kommit in i det. Ja det har vi, men vi känner oss stundtals som UFOn. Vi bor som ni vet i Fiskebäck, så kontrasterna från Ecuador och Jipijapa blir enorma. Vi är den udda familjen med snart tre barn som bor inneboende i en liten lägenhet i en villa, medan våra vänner har kommit milslångt på ”utveckligsstegen”. Missförstå mig inte, jag är så glad för alla som har det gott och nått sina mål m.m. Men för oss blir det så konkret att vi ”ligger efter”. Vi är ganska softa med det hela, vi vet att vi satsat vårt i något annat och att det finns saker förberedda för oss också. Men ibland slås jag av det.

(Om någon vän läser detta och känner sig träffad, så ska du veta att jag är så glad för er och lägger ingen värdering i hur ni lever)

Funderingar som ”vad är viktigt i livet” kommer ofta. Vad är kvalitet i livet? Enkelhet återkommer jag till då. Men vad är enkelhet?

Det är onsdagsmorgon och idag ska jag faktiskt inte leva i enkelhet… För idag styr mamma, min syster Malin och syskonbarnen Jenny och Linnea ner till Ullared för att spendera våra pengar. Här ska det shoppas dagis-kläder, rengöringsmedel och presenter till stundande födelsedagar. Galenskap, men grejen är ju den att man tjänar på det även om det kommer svida på kontot när man står där i kassan med alla sina gula kassar. Men jag ska vara sansad och vettig (Ha ha ha) Mysigt också med en utflykt!

Samuel gick upp 4 i morse för att åka ut och fiska med sin bästis Kenneth. De satsar järnet på fiske och är ute ofta med vår lilla båt… Ser fram emot många öringar till middag.

God bless!

/Emma

Bokslut

Detta är vårt avsluts-brev som vi skickade till församlingarna som stöttat oss under dessa åren. Tyckte det blev en bra sammanfattning av allt vi gjort…

Om en månad landstiger vi svensk mark på riktigt igen. Efter lite mer än tre år här i Ecuador är det dags att packa ihop och återvända till Sverige. Många blandade känslor är i omlopp dessa veckor. Längtan att få komma hem, packa ihop ett hus, arbetet med att ta farväl och avsluta vår del av arbetet här och sen inte att glömma tröttheten i en enda skön röra.

Under tre år hinner det hända så otroligt mycket och tiden går både fort och långsamt. När vi ser tillbaka på åren här så ser vi på år av glädje och utmaning, men också mycket kamp. Man kan förbereda sig till en viss del innan man ger sig iväg, men aldrig på verkligheten man möter på plats. Vi som familj har gått igenom mycket. Sigrid var nästan 2 år när vi kom hit och nu fyller hon 5 i sommar och är en skön liten dam. Hon är mer ecuadorian i sitt sätt än svensk och hon funderar mycket kring Sverige och allt som vi ska göra där. Mest ser hon fram emot sin cykel som väntar på henne. Silas som nu är 1,7 år flyttar till ett nytt land för första gången. Trots att han är så liten så tror vi att Ecuador har format honom mycket och vi hoppas han bär det med sig hela livet. I magen väntar även nummer tre som föds i september. Så vi kan ju lätt säga att dessa åren varit produktiva och vi snart utökat vår lilla familj till 5 personer. Att bilda familj på samma gång som man lär känna en ny plats, ny kultur och nytt arbete har varit utmanande för oss. Vi har formats om mycket och kommer inte tillbaka till Sverige som samma personer som åkte ut. Ska bli intressant att se hur det påverkat oss när vi hamnar i den svenska kontexten igen.

Så var har vi gjort?

Här kommer en liten sammanfattning; Först och främst har vi försökt tjäna Gud och människor! Och han har lett oss genom allt. När allt rullar på i 110 km/h och man inte vet vart det ska ta vägen så har vi fått sansa oss många gånger och söka hans vilja i allt.

Vi kom till Ecuador 18 april 2012. Läste spanska i tre månader i huvudstaden Quito. Efter det flyttade vi ner till Jipijapa och började arbeta i församlingen ”La Divina Gracia” (Den Gudomliga Nåden). Vi började vårt arbete med att inrikta oss på ledarna i församlingen och försökte bygga upp ett stabilare ledarskap. Hela processen att lära känna och få förtroende har tagit tid, men också gett resultat. Som svenskar har vi många gånger fått kämpa med att ledare skall vara auktoritära och ”allsmäktiga”, vilket för oss är främmande. Vi tror på ett tydligt ledarskap, men att ledaren är en del i ett team.

Vi har jobbat mycket med trasiga relationer och trasliga familjesituationer. Vi har fått se människor resa sig upp och våga ta nya steg i tro. Vi har sett unga par med små barn som varit påväg att gå åt olika håll, men som funnit varandra på ett djupare plan och blivit hela familjer.

Vår församling är inte stor och i antal människor har den inte vuxit avsevärt. I augusti 2013 gick en stor del av medlemmarna ur och antalet halverades. En tuff tid för oss alla och många kände stor sorg för de ”förlorade” syskonen. Men tiden har gått och vi vet att de som lämnade gick vidare och de som är kvar funnit frid över det. Nu är antalet medlemmar tillbaka på ungefär samma siffra som då, men med nya människor.

Vi vet att vi blivit ifrågasatta här i Ecuador från olika håll, då man inte sett resultat i antal medlemmar och självklart hade vi också velat se att församlingen vuxit mer. Men för oss personligen har det ingen betydelse. De människor vi fått dela livet med här, som vi fått se växa i tro, vet vi att vi lagt rätt energi på. Vi har många gånger återkommit till att vi är ”såningsmän” och tankarna för oss till Johannes Döparen, som fick gå före Jesus och bereda mark för något ännu större. Det kanske inte alltid är enklaste eller roligaste uppgiften, att göra grovarbetet och någon annan får ta till sig ”äran”. Men åter igen känner vi otrolig ödmjukhet i att fått denna uppgift av Gud. Vi ser med glädje och förhoppning på framtiden och på bibelordet: Lukas 10:2 Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.

Finns så otroligt mycket att skriva om och vi skulle vilja dela varje medlems personliga vittnesbörd här med er. Men ni kan hitta några av dem på vår blogg. 

Kaffedrömmar

Det andra stora projektet vi varit med och startat upp är ”Café Grandioso”, församlingens kaffeprojekt. Allt började med att Samuel som alltid haft ett hjärta för kaffe började prata med folk om kaffe här i Jipijapa. Stadens slogan är ”sultanen av kaffe” men vi hade inte hört mycket om någon produktion, även om vi sett övergivna fabriker m.m. När han började fråga bubblade det inom folk och mer eller mindre alla hade någon historik kring kaffe. De äldsta i församlingen berättade hur de som barn hjälpte sina föräldrar att skörda och rosta kaffe. Så kom idéen att vi skulle starta ett projekt med ekologiskt och rättvist kaffe med kaffebönder i Jipijapa.

Efter snart två års arbete har vi ca 11500 ekologiska plantor, en mark på nästan 8 hektar och en projektbeskrivning klar. Det hela är ett samarbete mellan Equmeniakyrkan i Sverige, med ekonomisk hjälp från lokala Equmeniakyrkor, FACE här i Ecuador och vår kaffe-förening här i Jipijapa. Arbetet skall ledas av den lokala föreningen som består av kaffeodlare och medlemmar i församlingen. Om ca tre år är den första skörden klar och då är tanken att bönorna skall rostas här i Jipijapa och sen exporteras till Sverige och till bl.a er församling… (?!?)

Under dessa tre år har vi även funnits med i den nationella kyrkan arbete (Iglesia Del Pacto Evangelico Del Ecuador). Samuel var under 2013 med i pastorsrådet, vilket gav honom kunskap och bättre förståelse kring hur kyrkan fungerar, men när Silas föddes fungerade det inte att lämna familjen varje månad för möten runtomkring i landet. Under åren har Emma funnits med i arbetet kring kommunikation. När vi kom fanns ingen hemsida och kommunikationen hade ingen struktur. Nu har de en fungerande hemsida kommunikationsarbetet är i full gång. Men det är inte bara tack vare Emma, hon har jobbat i ett team som gjort ett toppenjobb. Ni hittar hemsidan på: www.iglesiadelpacto.org.

Men där vi trivts bäst är här i Jipijapa, med våra syskon i församlingen. Vår sista månad kommer vara fylld av avsked och avslut. Och visst kommer det bli jobbiga dagar framöver, men vi känner att nu är det dags att gå vidare till nya utmaningar. Vilka de är vet vi inte idag, men vi lägger allt i Guds hand och ledning och ber om er förbön i allt som komma skall.

Vi ser fram emot att komma och hälsa på er snart.

Till sist vill vi säga TACK! Finns inget bättre ord att ge er. Ert stöd har varit så otroligt viktigt för oss och vi är glada att ni stöttat oss. Vi hoppas att er kontakt med församlingen kommer fortsätta även i framtiden.

Välsignelser till er alla!

//Samuel, Emma, Sigrid och Silas GunnarssonDSC_6844_familjen_gunnarsson_2015_www

Tillbaka till verkligheten

Så tillbaka till verkligheten igen, efter några veckors besök 🙂 Alltid lika roligt at få besök, ta ledigt, bada mycket och njuta av de personerna som hälsar på. Men nu är det dags för några veckors arbete igen, sen är det dags för nästa besök från Samuels föräldrar, men med dem är ju allt lite annorlunda. De har ju bott här i Ecuador i xx antal år och vi behöver (nog) inte ta hand om dem så mycket (eller??!?!)

Sen händer det en häftig grej i helgen, men det ska Samuel skriva om själv snart! ….

Jag hade också grejer för mig i helgen, i lördags åkte jag och två kvinnor från församlingen till Mejia för en träff med kvinnorna i distriktet. Jag hade fått äran att dela ”el mensaje” denna eftermiddag och jag pratade om att våga följa det som Gud tänkt för oss och inte fly till det vi själva vill. Jag utgick från Jona i bibeln. Det gick väldigt bra och de förstod mig!!!  Har under dessa åren inte talat så mycket offentligt, eftersom jag inte tycker min spanska räckt till. Men vi fick ett bra samtal och en fin stund tillsammans.

I söndags var jag med på söndagsskolan för första gången sen vi startade upp den på nytt. Och det var underbart att se så många barn i kyrkan. Tror det var runt 30 ungar som var med. Vi startade för tre veckor sedan, med ”cajitas”= lådor från en stiftelse i USA. De hade en fest och över 40 barn kom och fick en present och ett material som vi ska använda i söndagsskolan i tre månader. Resen av veckan tillbringade vi på playan och i poolen tills pappa och min bror åkte härifrån i onsdagskväll tillsammans med Samuel till Quito. Samuel åkte upp för att göra ett nytt svenskt pass, eftersom jag tvättade det i tvättmaskinen i november. Det blev en dyr historia, men utan det kommer han ingenstans!

/Emma

Detta bildspel kräver JavaScript.

En välkommen hjälp

kaffe_manos

Kaffeplantor som ska sättas i påsar

Vi fortsätter i samma spår som tidigare, KAFFE. Nu har vi satt nästan 10000 plantor i påsar och arbetet avancerar men det går lite långsamt och är tidskrävande. Det som fått lida är själva församlingsarbetet. Men nu har en ny pastor börjat på deltid i församlingen och tanken är att han tar över helt när vi åker om några månader (Va bara några månader kvar!) Han heter Smith Franco och har tidigare arbetat som pastor i församlingen El Shaddai i Montecristi och är lärare för Pactos seminarie i distriktet. Bara de tre veckorna som han varit hos oss har känts toppen och som en välsignelse för oss. Han har gjort hembesök och haft samtal, han har hand om bibelstudierna och har predikat. Han är hos oss på onsdagar och söndagar.
Ni vet när man tappat styrfart och har svårt att komma igång igen, så har det känts lite för oss det sista, men med Smiths hjälp känns det som vi är på fötter igen.

På fredag åker vi till Santo Domingo och ska vara med på Pactokyrkans årsmöte; nr 67. Jag har varit med i arbetet med förberedelserna genom att göra en affisch och i gruppen Comunión har vi arbetat fram den nya logotypen för kyrkan, samt en ny hemsida. Allt detta ska presenteras under helgen. Ska bli spännande att se hur reaktionerna blir. Vi hoppas på goda!
Vi har även äran att ha Equmeniakyrkans ”president”: Lasse Svensson hos oss under veckan. Idag landar han i Quito och ska bara med Hermanssons i några dagar, sen asamblean och sen ett dygn hos oss här i Jipijapa. Det ser vi fram emot. (Hoppas hinna ta med honom att äta på stranden i Puerto Cayo, så han får se lite Stilla hav också)

Förra veckan var kanske inte den bästa för familjen Gunnarsson, jag blev mer eller mindre sängliggande i flera dagar och Samuel fick kämpa med projektet och att ta hand om barn och mig, men han är strong! Man märker i dessa stunder att man är ganska sårbar utan släkt och vänner som kan ställa upp. Så förra veckan var dagar av längtan till Sverige. Men nu känns allt mycket bättre igen och vi har tagit nya tag.

/Emma

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 10.33.11

Smith Franco (bild lånad från hans FB)

Tid för vila

Vi är i Quito. Det har infunnit sig ett lugn som vi inte känt på länge. Jo på nyår kände vi nog samma lugn, men det var ju bara en natt vi bodde i en bungalo på stranden i Las Tunas. Nu är vi (nästan) bortkopplade från arbete och saker som måste göras. Istället tar vi tid att bara vara och göra det vi vill. Ibland måste man stanna upp några dagar sammanhängande för att finna sin kraft och väg igen.
Idag fyller även Samuel 34 år. Gubbe. Vi har firat honom med fruktglass som Sigrid gjort i sin glassmaskin. Ikväll ska Samuel och jag ut och äta och barnen ska vara hos Hogla. När var vi ensamma senast?

Det är fint väder här i Quito, perfekt sol. Det är som att komma till ett annat land att komma upp hit till bergen.

Anledningen att vi inte haft så mycket ledigt över jul och nyår är att kaffeprojektet är inne i en fas som nästan känns som en flaskhals. Alla plantor som ska i påsar. Men vi har anställt 4 killar och har flera volontärer som hjälper till från församlingen, men för Samuels del är det nästan ett 24-7-arbete.

Nu är klockan snart 11 och jag ska klä på mig, kan ju inte gå i pyjamas hela dagen, eller?

/Emma

Vår egen jul

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har haft en fin jul! Annorlunda men fin. Vi firade den 24:e på vårt eget sätt, med lite julklappar till barnen på morgonen och skype med alla i Sverige. Sen lagade vi julmat, vilket blev den bästa julmaten vi någonsin ätit 🙂 Toppade det hela med julmust, som jag köpte när vi var hemma i Sverige i oktober! På kvällen hade vi fest i kyrkan med medlemmarna. Det blev bra, trots att det hela kom igång över två timmar för sent. (Vi glömde helt bort att traditionen är att den tid man utsatt för en fest innebär att man kommer tidigast en timma sent, för den svenska själen är detta otroligt stressande 🙂 )
Själva julen firas här den 25:e, med start vid midnatt. Då hälsar alla varandra ”Feliz Navidad”, typ som vid 12-slaget på nyår i Sverige. Men vi valde att åka iväg den 25:e och sova över i vårt älskade Montañita en natt. Vi behövde lite ledighet och jag önskar att det var fler dagar där för vädret var underbart och vi badade och njöt. Men igår åkte vi hem igen, för kaffeprojektet måste rulla vidare.

Hoppas alla ni har haft en fin jul, välsignad av familj och vänner!

God fortsättning!!!

/Emma

Julkänsla

Ja den infinner sig lite i alla fall. Igår hittade vi våra julsaker och pysslade lite till granen. Känslan kanske inte är den samma som i Sverige, men här i Jipijapa har folk börjat sätta upp sina blinkande ljusslingor med julsånger som blinkar i takt till ljusen, plastgranar i varje hus (så även i vårt) och man säljer julgrejer i stånden i centrum. Sigrid och Silas öppnar varje morgon adventskalendrar och får sin lilla chokladbit. Sigrid följer julkalendern på SVTPlay och tycker den är spännande. VI har bakat lussebullar (trots felläsning av recept, men tredje gången gillt) och även gjort lite julgodis.

Vi går mot varmare tider också, nu börjar högsäsongen här på kusten, varmt och regn i massor. Tror det blir en till fläkt i julklapp till familjen.

Hur julen kommer firas har vi inte hunnit tänka på så mycket. Vi accepterar att det blir vår första jul utan någon familj på länge, men vi kommer förmodligen fira tillsammans med medlemmarna i församlingen. De är ju vår familj här! Känns faktist helt okej för oss. Till nyår åker vi nog iväg på något roligt tillsammans med vänner.

Snart är det bara ett halvår kvar tills vi återvänder till Sverige. Nedräkning, sammanfattning, avslut, fortsättning. Funderingar kring framtiden. Men vi lägger det i Guds händer och ber att han ska ge oss vägledning och visdom i allt.

Och här ett julkort till alla er:

julkort_2014x

Annonser