Kategoriarkiv: Ecuador

Ny säsong av Familjer på äventyr

Skärmavbild 2017-01-04 kl. 21.06.05.png

En av familjerna bor på Grönland (Bild från svt.se)

Nu drar en ny säsong igång av Familjer på äventyr, såg trailern för programmet idag på SVT. Det gick en rysning igenom hela min kropp, minns förra året när ”vår” reklam gick på SVT vid den här tiden och det surrealistiska i att sen se sig själv på tv i 8 veckor.
Vi ångrar inte att vi var med, vi har fått så mycket uppmuntrande ord under året som gått, att man fått inspirera, trots att jag alltid hävdat att vi inte gjorde så mycket äventyrligt. Det ni såg på tv var vår vardag i Ecuador, dock med twisten att vi skulle återvända till exotiska Sverige…
Det vi är glada att vi fick dela med alla, var att våga följa drömmen och att det går!

Nu har vi varit i Sverige i 1,5 år. Alltså tid. Den är så svår att förhålla sig till. Tycker stundtals att tiden inte går alls i den takt jag vill och i nästa stund vill jag bara stanna upp. Sen vi kommit hem har Samuel och jag fått fasta jobb, utan att söka ett enda av dem, det kan vi till viss del tacka tv för, men mest ser vi att Gud varit med i den processen. För det är häftigt när två personer från en arbetsplats sitter i varsitt hem och tittar på Familjer på äventyr och nästa dag ringer varandra och säger nästan i munn på varandra: jag har hittat den vi ska ha till jobbet, och sen säger båda: Han Samuel på tv.
Sen ber jag en stilla bön till Gud och säger väldigt konkret ”Det jag vill är att jobba med kommunikation i en kyrka eller kristen organisation, men jag vet att sådana jobb knappt finns, men bara så du vet Gud, så är det det jag helst vill” och efter ett tag skickar en kompis jag inte hört från på länge, att någon i Saron vill ha tag på mig, det var något om ett jobb. Då har två som känner till mig och vad jag gjort tidigare tipsat om mig på typ samma dag. Och nu har jag titeln ”kommunikatör och samordnare” och jag stortrivs.
Det vi inte kommit så långt med är vår boendesituation. Vi befinner oss fortfarande i lägenheten i villan.
Nästa vecka börjar Beda på förskolan. Det är nu jag tycker tiden gått lite för fort. När blev hon en liten skojare? Nu 15 månader och börjar på avdelningen Räkan.

Så senaste nytt om kaffet. Vi har fått hem kaffe från Jipijapa (inte vårt eget) som vi ska provrosta. Vi har ett litet företag på gång tillsammans med två andra som vill investera 🙂 Men eftersom vi jobbar och livet rullar på, så har vi inte hunnit hitta ett bra rosteri, där vi kan testa vårt kaffe. Så om ni vet något bra, hör av er!

Nu ser vi fram emot att följa de nya familjerna i SVT och luta oss tillbaka och njuta av att det inte är vi som ska synas i år…

Läs om de nya familjerna här.

/Emma

Annonser

Te extraño

Saknar landet. På riktigt. Har inte haft förmågan att känna så sen vi kom hem. Visst har jag vetat att jag saknar Ecuador, men känslan, den där som gräver i ens inre har inte funnits där. Förrän nu. Nu kan jag drömma om att få gå på de smutsiga gatorna i Jipijapa. Köpa fisk på marknaden, prata med hon som alltid sålde grönsaker till mig. Åka på de slingriga vägarna till Cayo för ledig dag på stranden, eller ännu bättre köra vidare till Montañita och försvinna bort några dagar. Dagdrömmer till och med om Quito, att gå från svenskhuset till bageriet och köpa frukostbröd och en dunk vatten.
Nu känns livet där som en avlägsen dröm, något jag lagt i en papperslåda och stoppat undan i en vrå. Nu är jag här i verkligheten och allt jag kämpade med att förstå där borta är så enkelt här. Dagens rymt, det kulturella undertexterna, vilket av alla bröd i brödhyllan som är godast. Allt här funkar och allt kan jag. Men jag saknar att inte förstå, jag saknar att upptäcka nya saker. Att sticka ut var jag än går fram. Jag kände mig så modig då. Nu är jag mest bara grå. Men det är också skönt. Att vi fått varva ner, hitta strukturer och få andas igen.
Två världar som jag älskar båda två.
Börjat prata med Silas om hans hemland. Han fattar ingenting. Övar på ECUADOR. Som att han ska hålla kvar vid något av det i sin identitet.
Sigrid som förstår engelska bättre än spanska, hon som förra året pratade som en costeña. Och så lilla Beda som inte har en susning om vilket äventyr resten av familjen varit ute på innan hennes tid.

Människorna som stod mig så nära. Åh vad jag saknar er. Era hjärtan. Att ni lätt mig komma så nära.

Nej nu får jag sova. Får fortsätta drömma! /Emma

Kyrkokonferens i Sthlm

I går kväll kom vi tillbaka från Stockholm efter hela långhelgen på Kistamässan och Equmeniakyrkans kyrkokonferens 2016 ”Ikläd er Kristus”. Vi var inbjudna för att delta i  internationella gudstjänsten, där vi välkomnades tillbaka till Sverige… Efter 11 månader i Sverige 🙂

Sen deltog vi i ett seminariet om ”församling på nya sätt” och fick dela några erfarenheter från tiden i Ecuador och vad församling är för oss. Samma dag fick jag äran att vara med och spela in en podd för Equmenia som ska sändas senare i maj eller juni.

Här kan du se seminariet i helhet, vi är i slutet, men se hela för det är väldigt bra 🙂

Det var roligt att vara på plats och träffa människor och vi är överväldiga av alla positiva kommentarer vi fått från många för vår medverkan i Familjer på äventyr. Det betyder mycket att få ert godkännande, eftersom vi faktiskt representerade Equmeniakyrkan i SVT.

Sigrid var på en egen barnkonferens och hon fick pyssla massor och lärde sig att man ska ge pengar till människor som lever i krig!

Vi hann inte se något av centrala Stockholm, men bodde i Sollentuna och vandrade runt i Kista. Sa flera gånger till Samuel när vi gick där, att jag verkligen gillar att finnas här i ”multi-kulti”, jag blir glad av att mångfald! Igår gick vi på gudstjänst  i Husby och i Husbykyrkan där Samuel växte upp när hans pappa var pastor där och kyrkan var fylld av människor från olika länder. Men också Samuels vänner från tiden han bodde där. Väldigt roligt att vara tillbaka och hälsa på.

Nu är värmen äntligen här! Och vi svettas igen. /Emma

 

Hem

I går skickade våra vänner en liten inspelad hälsning från Sigrids kompis Carolina till henne. Sigrid tyckte det var jobbigt att se sin vän och sen sa hon att hon ville åka HEM…
Jag blev förvånad att hon kände så, hon brukar inte prata om Ecuador så mycket men Ecuador och Jipijapa är fortfarande hemma för henne efter nästan ett år i Sverige.
För några dagar sedan vaknade hon och berättade att hon drömt att Carolina var här hos oss och att det kändes som på riktigt.
När jordbävningen hände berättade vi för henne att marken skakat och hus rasat i Ecuador. Vi berättade för att hon hörde oss prata om det. Då var hennes första fråga om vårt hus rasat och om Carolina är död. Hon har så mycket med döden att göra nu. Men inte på ett oroligt sätt, utan mer konstaterande, att människor dör.
I går kväll nattade Samuel henne, då ville hon inte be aftonbönen,-för Jesus finns inte. varför frågade Samuel. Hon svarade något i stil med -För han var inte där när människorna dog i Ecuador. Sen hade de ett djupt teologiskt samtal. Det känns otroligt viktigt att möta hennes tvivel och tankar kring tro. Låta henne fundera och säga hur hon tror.
/Emma
13106512_10156829167820481_176096781_o

Andrea och Carolina när de hälsa på henne i går.

Hjälp Ecuador

Skärmavbild 2016-04-19 kl. 10.28.02Vill du hjälpa de jordbävningsdrabbade i Ecuador så kan du göra det via Equmeniakyrkan, som skickar pengarna direkt till Iglesia del Pacto del Ecuador.

Swisha till 9003286 och märk gåvan med Ecuador.

Eller sätt in på bankgiro: 900-3286 och skriv Ecuador i meddelandet.

Vår förra chef Ulrika Morazan är på plats och våra vänner missionärerna Andrea och Petter Hermansson och Gunilla Eliasson arbetar aktivt för att hjälpa människorna i nöd. Petter har precis nått ner till Montecristi och i Quito och andra städer samlar man in förnödenheter som skall ner till kusten.

Läs på Equmeniakyrkans hemsida om arbetet.

Hermanssons hemsida uppdaterar de ofta om situationen i Manabi.

Vår vän Monica från Jipijapa har tagit sig till Pedernales för att hjälpa till och berättar om en hemsk förödelse på Facebook. Döda kroppar i lokaler, människor som fortfarande ropar inne från raserade hus och hotell, människor börjar överge staden och stanken blir värre och värre.

Det vi kan göra är att be och hålla kontakt. Be med oss!

/Samuel & Emma

Se denna film från Pedernales: 

https://www.facebook.com/C%C3%81MARA-EN-ACCI%C3%93N-293661647581/

 

Jordbävning i Ecuador 

 

Hemska bilder från förödelsen

 Alla har säkert hört på nyheterna vad som hänt i vårt älskade Ecuador. I går kväll Ecuadoriansk tid skakades landet av den största jordbävningen på årtionden. 7,8 på Richterskalan. I morse när vi vaknade vid 7 nåddes vi av nyheten och skrev direkt till vännerna i Jipijapa. Snabbt fick vi svar att alla mådde bra och att Jipijapa klarat sig bra, men att grannstäderna haft mindre tur. 

Epicentrum ligger nära staden Pedernales och där har Pactokyrkan har en församling dom vi besökt flera gånger. Förödelsen där är stor! Våra vänner Petter och Andrea Hermansson befinner sig i djungelområdet och kan inte ta sig tillbaka till kusten. Men befinner sig i säkerhet! Läs deras blogg på familjenhermansson.wordpress.com.

Vi försöker få kontakt med vännerna i Montañita också. Vi ryser när vi tänker på alla dåliga byggnader på kusten i Ecuador, fick nyligen en rapport att 70 % av byggnaderna i Pedernales är raserade. 

Be för Ecuador och de drabbade! 

Tortillas de yuca i Sancan

Idag känner jag mig splitrad. Saknar Ecuador. Saknar vårt liv där. Saknar att köpa tortillas de yuca i Sancan. Saknar att åka till Puerto Cayo och äta ceviche på stranden, saknar att åka till kyrkan och träffa kvinnorna eller att dra i väg till Montañita när Jipijapa kändes för trångt. Saknar till och med allt oväsen från vår gata på nätterna.

Sitter här och kommer inte igång med att plocka ordning. Har satt på salsa på Spotify och drömmer mig tillbaka till vårt galna Ecuador. Vårt vackra land.

Kommer alltid vara så här förmodligen, att saknaden kommer då och då. Precis som Sverige saknades i Ecuador. Kanske kommer dessa känslor för att vi börjar rota oss mer och mer här i Sverige nu. Vi väljer vår framtid mer och mer. Men det betyder inte att vi låser oss. Vi vill inte att livet här blir en börda, att överleva lån och jobb. Vi vill att livet i Sverige skall vara en grund till att kunna leva livet som vi vill. Där Ecuador är en del i det. Kanske naivt att tro att det kommer gå, men då får det vara så, hellre naiv och hoppfull än realistisk och bakåtsträvande. (Även om jag är en realist på samma gång)

Har ju glömt att skriva om Samuels nya jobb. Han skall börja som arbetsledare på Reningsborg. Han börjar om ca 1 månad och slutar därmed på bygget, även om han har trivts otroligt bra där. Men han har känt att det är en människofokuserat arbete han vill ha. Så vi är väldigt glada för detta, att det gått så bra för honom med jobb sen vi kom hem.

Ojalá que llueva café en el campo
Que caiga un aguacero de yuca y té
Del cielo una jarina de queso blanco
Y al sur una montaña de berro y miel
Oh, oh, oh-oh-oh, ojalá que llueva café

https://open.spotify.com/track/7z1v8mPWHK8w806oHozzlV

/Emma

Taggad ,

Avd 330

Där befinner vi oss nu. Barnen har varit hostiga ett tag nu men i natt började Beda kämpa med andning och hostade mer än vanligt. I morse åkte jag med henne till Vårdcentralen som skickade vidare oss till barnakuten efter att inhaleringen hon fick inte hjälpte. Här på sjukhuset visade det sig att hon hade dålig syresättning och har fått adrenalin och astmamedicin samt cortison. Nu har vi hamnat på avdelning 330 och vi får se om det blir över natten. Hon är förvånandsvärt pigg men de vill ändå att vi stannar och fortsätter med inhalationer. 

Så be en bön att det inte blir långvarigt och att hon blir bra snart! 

/Emma  

 

Ett fint avslut!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då var sista avsnittet av Familjer på äventyr sänt och vi kan pusta ut 🙂 Det blev ju 8 väldigt bra avsnitt ju, eller hur!? Säger det igen, det har varit en ära att få dela detta med er. Galet att vi har varit med och att ett produktionsbolag tyckte vi var så intressanta att de valde ut oss till programmet. Själva tycker vi väl att vi är ganska trista…

Vi hoppas att vi fått inspirera människor på olika plan. Att ett äventyr börjar när man låter en dröm slå rot och när man börjar ta de där första stegen mot sin dröm. Vi valde att vara personliga från första stund, för det är sådana vi är, men också för att man skulle få se det roliga och härliga med att leva utomlands, men också vilka uppoffringar man gör och att det inte alltid är en dans på rosor.

Så vad händer nu? Som det stod i slutet så har vi planer på att starta ett litet familjeföretag och importera kaffe! Tankar som vuxit under hösten och våren. Sen jobbar Samuel vidare och jag är hemma med barnen, men ska väl börja titta efter jobb framöver och läsa upp lite betyg m.m.
Sigrid ska börja förskoleklass i höst och vi hoppas hon hamnar med sina nya vänner. Silas fortsätter på världens bästa förskola  och är en riktig liten tjöta och Beda har lärt sig sitta, de ni!

Vi har inte gått med i någon församling ännu, vill känna oss fram lite innan vi tar ett beslut var vi ska vara med.

Tack för att ni följt oss, tack för alla fina hälsningar från olika håll.

God bless

/Samuel & Emma & the kids

Avsnitt 8 på SVTPlay

 

Taggad , ,

Min tro

Fick en bra kommentar igår här på bloggen från en person som ville veta mer om vår tro och tyckte det stod för lite om det här… 

Grejen är den att vår blogg är från början en personlig enkel sida för våra nära och kära. Sen blev den vår offentliga blogg i Ecuador, men målgruppen var ändå ganska liten skara som följde oss och visste vilka vi var och vad vi stod för och trodde på. Men nu har följarna ramlat in från alla möjliga håll efter vår medverkan på tv och vi får nog ta och bli lite tydligare i ett och annat 🙂

Så vad är det jag, Emma tror på?

Jag tror på Jesus. Han är anledningen till de flesta av mina val i livet. Han genomsyrar mitt innersta och är en naturlig del av mig. 

Men jag är inte den som pratar om honom jämt. Däremot tror jag att jag visar på vår relation i mitt sätt att vara. Jag bär på en kärlek till människor som jag vet kommer från honom. Jag är alltid ärlig med att jag är kristen och att jag tror på Gud och om någon vill prata om det gör jag det gärna. Det kan finnas förutfattade meningar om kristna, vilket jag ser som en spännande utmaning, att möta dessa tankar om kristna och bara vara mig själv i det.

Jag åkte till Ecuador för att Samuel och jag tillsammans kände att det var det Gud ville att vi skulle göra. 

Att vara kristen är inte alltid enkelt och jag personligen har fått kämpa mycket med min tro, tvivlat på Guds existens mm. Men har alltid i slutändan funnit att det är sanningen, och att han går med mig igenom mina tvivel och oro. 

Självklart finns det massa mer att säga om min tro. Men dessa rader ger en bra grund i vad det är min tro handlar om.

Ett av mina favoritbibelord är  Johannes 3:17… Slå upp det och fundera på vad det innebär! 

Nu ska jag sova

/Emma