Ett år senare

Sitter här i soffan och letar flygresor, tanken är att Samuel och jag ska åka till Rom för att fira vår 10 åriga bröllopsdag i september och lämna barnen hemma. Men jag vågar inte klicka på boka ännu. Känns konstigt att inte ha med barnen och jag blir orolig att vi tänkt vara borta för många nätter…

Så har det passerat ett år sen vi kom tillbaka till Sverige. Har hört att det tar ca 2 år att komma hem igen och det verkar stämma. Så mycket som ska falla på plats. Man liksom ska in i det svenska systemet igen och jag har känt mig som en rockie på väldigt många områden, precis som jag kände ofta i Ecuador när jag inte förstod hur saker och ting fungerade i samhället mm. Har ofta gått med en känsla att vi är outsiders i Fiskebäck, tillfälliga på något sätt, med tillfälliga rättigheter. Svårt att förklara.

Tänk vad ett jobb ändå betyder för en människa. Man blir behövd. Minns förra sommaren när vi kommit hem, hur jag låg i sängen och kände mig helt värdelös och bortkommen. Vem skulle vilja anställa mig och vad är jag egentligen bra på? Kändes som alla mina erfarenheter inte var något värd. Trodde jag skulle behöva börja från noll igen, slå mig fram, eller nöja mig med det lilla. Det skulle jag gjort, nöjt mig med det lilla alltså, men så började jag forma en bön till Gud och arbeta fram en önskan om vad jag ville göra exakt. Jag var väldigt specifik när jag sa till honom att ”Jag vill jobba med kommunikation inom kyrka eller kristen organisation”. Så kom ett meddelande från en vän att Saronkyrkan ville ha mitt nummer, det gällde något om ett jobb.

Nu har både Samuel och jag arbeten som vi verkligen vill ha! Utan att själva ha sökt ett enda så har vi skrivit på tillsvidaretjänster båda två. Därför har jag stort hopp att Gud kommer leda oss vidare och förse oss med det rätta för oss. Jag har tom vågat börja forma specifika böner om hur vi vill bo. Även om tilltron till denna önskar brister allt för ofta. Vi vill ha den där platsen på jorden som är vår. Där det inte är tillfälligt, för tillfälligt har vi haft sen vi gifte oss. Jag vill ha ett stort köksbord och ytor där barnen kan leka. Jag vill gärna ha en liten trädgård där vi kan odla och bygga en fin altan. Jag vill ha ett hem som är öppet för människor av alla de slag.

/Emma

Annonser

One thought on “Ett år senare

  1. Aino Johansson skriver:

    Stora förändringar blir som små kriser i hjärna och hjärta. När man väl kommer igenom dom blir man starkare. Gud är med er på livets väg. Jesusnammet det största är. I Hans namn är allting möjligt. Tack käraste ni för att ni kom till lilla Fårbo, så att jag fick krama om er! ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: